Svårt att bli konkret
Nordiskt samarbete är fortfarande relevant, skrev de nordiska samarbetsministrarna, sju till antalet, i ett gemensamt tidningsinlägg inför Nordiska rådets session som den här veckan har pågått i Stockholm.
Visst är samarbetet relevant, och ministrarna har rätt i att man utanför de nordiska länderna ibland ser det sammanhållna Norden som något av ett modellområde när det gäller samhällsbyggande.
Men ändå är det signifikativt att de största framgångarna som ministrarna pekar på är de stora beslut som togs när samarbetet inleddes på 1950-talet: passunionen, socialkonventionen och den gemensamma arbetsmarknaden.
Vid sidan om dem ter sig senare tiders resultat en hel del anspråkslösare. Ministrarna nämnde miljömärkningen Svanen, men där är nog symbolvärdet större än den handfasta nytta som till exempel den gemensamma arbetsmarknaden medförde för enskilda nordiska medborgare.
De kvardröjande gränshindren som fortfarande gör att den fria rörligheten inte kan utnyttjas till sin fulla potential har inte avancerat från diskussioner och utredningar till nationella beslut.
Samlingspartisten Kimmo Sasi, övertygad nordist under hela sin parlamentariska karriär, tog ett exempel från skatteområdet: i alla länder anser både tjänstemän och ansvariga ministrar att just deras system är det bästa och mest moderna, och de ser inget behov av att ändra sina regler.
Sasi pekade på helt konkreta fall: polis och brandkår som inte kan verka på vardera sidan om gränsen, och det färska fallet där man i norra Finland inte kan använda den närmaste hälsocentralen som finns på svenska sidan.
Ett välfungerande och resultatinriktat nordiskt samarbete borde ha löst den sortens problem för decennier sedan.
Om Sasi har rätt och varje land anser att deras modell är bäst förstår man varför det är så svårt att implementera principerna i Nordiska rådet i nationella beslut. Kopplingen mellan rådet och de enskilda regeringarna och parlamenten är inte tillräckligt stark.
Det är förstås inbyggt i systemet, Nordiska rådet har inget mandat att fatta beslut som binder parlamenten i medlemsländerna. Det är först när alla länder ser det gemensamma intresset som principer och program kan bli lag.
Därför kommer tanken på en nordisk förbundsstat som igen aktualiserades av parlamentariker från Socialdemokraterna, Mittengruppen och Vänstersocialistiska gröna gruppen knappast att bli verklighet.
Ett statsförbund betyder ett gemensamt politiskt beslutsfattande, och att länderna skulle avstå från sin suveränitet finns nog inte på kartan. Och skulle förbundsstatsöverhuvudet vara monark eller president?
Säkerhetspolitiken aktualiserades av den norske veteranpolitikern Thorvald Stoltenberg, som föreslog att det grundas en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission. För fem år sedan föreslog Stoltenberg i en rapport att de nordiska länderna intensifierar sitt försvarssamarbete med sikte på en bindande militär säkerhetsklausul.
För fem år sedan levde de nordiska länderna i en trygg och förutsägbar säkerhetspolitisk omvärld, där Sverige hade beslutat att man inte längre behövde försvara sina gränser.
Nu är den militära spänningen kring Östersjön tillbaka med besked. Dessutom skapar Rysslands öppna maktambitioner ett irrationellt element som gör läget mera svårbedömt än på den tiden inget av blocken ville överskrida det kalla krigets gränslinjer.
Spänningen beror framför allt på att Ryssland har visat att man inte respekterar ett suveränt grannlands gränser.
När Stoltenberg säger att de nordiska länderna måste fortsätta dialogen med Ryssland kan man ställa frågan om Norden och Ryssland just nu menar samma sak med dialog.
Thorvald Stoltenberg föreslår att den försvars- och säkerhetspolitiska kommissionen ska utreda konkreta samarbetsmodeller på försvarsområdet. Men ett försvarssamarbete mellan Natoländerna Danmark, Norge och Island och de alliansfria Sverige och Finland kan aldrig bli konkret i den meningen att man skulle samla krafterna för att möta ett militärt hot.
Den solidariteten finns bara mellan Natoländer.