Fortsatta orättvisor
För drygt 50 år sedan ratificerade Finland FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, ILO:s konvention om lika lön för kvinnor och män. Det skedde tio år efter att den antagits. Under tiden fram till ratificeringen fanns det i Finland fortfarande olika löneklasser för kvinnor och män.
I dag är det bättre och Finland är ett av de mest jämställda länderna i världen, men ifråga om lön finns det fortfarande skillnader mellan kvinnor och män - trots konventionen som ratificerades för ett halvt sekel sedan. Det ska mera till för att få jämställdhet då det gäller lön.
I regeringsprogrammet ingick ett likalönsprogram som hade som mål att löneskillnaden mellan kvinnor och män är högst 15 procent i slutet av detta år. Det har inte lyckats, marginalen har krympt betydligt mindre. Skillnaden är fortfarande 17 procent, kvinnors genomsnittliga lön för ordinarie arbetstid i Finland är enligt Statistikcentralen 83 procent av männens.
I morgon har det gått 83 procent av året och dagen uppmärksammas som Kvinnornas lönedag. Under resten av året arbetar kvinnorna utan lön, menar fackcentralen FTFC symboliskt med dagen.
Ungefär hälften av löneskillnaderna mellan könen kan förklaras med att kvinnor och män arbetar inom olika branscher och på olika poster.
Där finns en orättvisa som är lätt att förklara, däremot svårare att försvara. Arbetet i yrken där många kvinnor jobbar värderas inte lika högt som yrken som är mer typiska för män. Varför?
Om man sedan tittar på kvinnor och män i samma åldersgrupp med samma utbildningsbakgrund, verksamma inom samma branscher och med liknande tjänster, har kvinnor en lön som är cirka 10 procent lägre än männens.
Där finns en annan orättvisa och den är svårare att såväl förklara som försvara.
Det är klart att det blir en skillnad mellan kvinnors och mäns lön i den totala statistiken då män i högre grad sitter på ledande poster, vilket innebär högre lön. Frågan varför män oftare har förmansställning är knepigare. En färsk undersökning från Jyväskylä universitet visar att kvinnor med högskoleexamen placerar sig på lägre poster i arbetslivet än män med exakt samma examen.
Det är möjligt att män har större ambitioner att söka sig till chefsposter, men en orsak antas också vara att familjeledigheterna (föräldra- och vårdledigheter) inte fördelas jämnt. En stor del av ledigheterna förläggs på kvinnorna. Det betyder att de ofta är borta från arbetslivet i början av karriären då männen samtidigt avancerar. En jämnare fördelning av ledigheterna skulle sannolikt också ge högre jämställdhet i fråga om karriär och lön.
Det kräver lagstiftningsåtgärder.
Olikheterna i lönenivå mellan kvinnodominerade och mansdominerade branscher är en komplex fråga. Samlingspartiet med Jyrki Katainen i spetsen gjorde inför riksdagsvalet 2007 en synlig kampanj för att sjukskötarnas månadslön skulle höjas med 500 euro. Det vallöftet kunde aldrig infrias. För tillfället kämpar vårdpersonalen på Åland för högre löner och hotar med strejk nästa vecka.
Då de kvinnodominerade yrkena till en stor del finns inom den offentliga sektorn är det fråga om en samhällelig orättvisa att lönerna inte är på den nivå som utbildning och arbetsansvar skulle förutsätta. Det gäller användningen av skattepengar.
Då det finns löneskillnader även inom samma bransch och till och med samma företag blir de ännu svårare att acceptera. Här finns det inga godtagbara ursäkter till varför kvinnor som utför samma uppgifter som män, med samma utbildning och erfarenhet, har sämre lön.
Det finns en jämställdhetslag som då inte följs. I den jämställdhetsplan som lagen förutsätter att görs upp i alla företag med minst 25 anställda ingår också lönekartering. Om den utförs och det framkommer olägenheter bör de korrigeras. Problemet är att bara 60 procent av arbetsgivarna har gjort upp en jämställdhetsplan.
Här krävs en skärpning även från fackföreningarna, som har en skyldighet att trycka på arbetsgivarna. Mer aktivitet kan minska oförklarliga och orättvisa löneskillnader.