Vem kan och vill väljas?
Förslaget till ny kommunallag innehåller en del begränsningar i valbarheten för förtroendevalda.
Det föreslås att anställda hos kommunen och kommunkoncernen inte längre ska kunna sitta i kommunstyrelsen. Det motiveras med att man vill avskaffa dubbla roller, kommunstyrelsen leder kommunen och ansvarar för personalpolitiken och fungerar som kommunal arbetsgivare och då är det inte acceptabelt att en person som i egenskap av anställd övervakas av styrelsen samtidigt kan övervaka sig själv.
De här begränsningarna kommenteras flitigt i utlåtandena om reformen. Längst går de båda vänsterpartierna tillsammans med Sannfinländarna och de fackliga centralorganisationerna, de anser att det över huvud taget inte behövs några begränsningar av kommunanställdas valbarhet.
Samlingspartiet är däremot redo att göra begräsningarna av kommunanställdas möjligheter att samtidigt verka i kommunens styrande organ ännu strängare.
Skrivningarna i den nya lagen följer de linjer som docenten i kommunalpolitik Silvo Kaasalainen drog upp i Kuntalehti för ett par år sedan. Han menar att det är problematiskt att kommunanställda i egenskap av beslutsfattare har både intresse av och möjligheter att skydda sina egna enheter också om det går emot kommuninvånarnas intressen.
Det här kan innebära att nödvändiga reformer och rationaliseringar inte blir av, vilket leder till ökade kostnader för skattebetalarna.
Frågan ställs på sin spets när kommunen tvingas till sparåtgärder, då kan en kommunanställd i kommunstyrelsen bli tvungen att besluta om permitteringar inom den enhet där han eller hon själv jobbar, i praktiken permittera sig själv.
Det ställs starka krav på integriteten i sådana fall.
Men redan om en lärare sitter i kommunstyrelsen och beslutar om resursfördelningen handlar det om att påverka den egna sektorns verksamhetsförutsättningar. Också här krävs det att den förtroendevalda kan hålla isär de olika rollerna.
Det blir desto svårare om den förtroendevalda dessutom är aktiv inom sitt eget fack, och i den egenskapen förväntas driva medlemmarnas intressen.
Men kommunanställda är också både väljare och skattebetalare. I de egenskaperna har de samma rätt som alla andra att ta ställning till och påverka utvecklingen av sin hemkommun. En riktigt rigid tolkning vore att säga att kommunanställda inte heller kan sitta i fullmäktige eftersom fullmäktige beslutar om kommunens budget och i och med det drar upp ramen för kommunens och dess enheters verksamhet.
Valet mellan skattehöjningar och personalminskningar är i sista hand en budgetfråga där kommunanställda fullmäktigeledamöter i princip tar ställning till sina egna arbetsplatsers framtid.
Men det här är ändå ett mindre problem än det vore att inskränka de demokratiska påverkningsmöjligheterna för en stor grupp kommuninvånare utifrån var de är anställda. Det skulle dessutom strida mot grundlagen.
Ett kanske större men mera diffust problem är att de kommunala förtroendeuppdragen blir allt mera tidskrävande. En förtroendevald sitter ofta i flera nämnder förutom fullmäktige, och i alla organ gäller det att vara ordentligt insatt i varje ärende.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson har helt rätt då hon i en intervju i Finlands kommuntidning Fikt säger att den förtroendevaldas viktigaste verktyg är tid.
Samtidigt öppnar den nya lagen för nya förtroendemannaorgan, till exempel en delområdesförvaltning.
Eftersom partierna fortfarande utgör rekryteringsbasen för alla organ ställer de förbättrade påverkningsmöjligheterna också krav på dem, kan de se till att det finns tillräckligt med intresserade och aktiva medlemmar och sympatisörer för att fylla de nya organen?
Kravet på tillräckligt med tid kolliderar också med de krav som både yrkesliv och familjeliv ställer.
Här finns den stora utmaningen: hur kan man se till att kommunens förtroendevalda blir ett representativt tvärsnitt av alla invånare, och inte får en övervikt av dem som själva kan bestämma om sin tidsanvändning och inte begränsas av till exempel arbetslivets krav?