Den enda segraren
Som väntat ledde riksdagsvalet till att det blir ett regeringsskifte i Sverige.
Det rödgröna blocket med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har länge haft ett stabilt försprång i opinionsmätningarna, och trots att den borgerliga Alliansen, (Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet), knappade in på försprånget mot slutet av valrörelsen blev skillnaden ändå klar, 43,7 procent för de rödgröna och 39,1 procent för Alliansen.
I mandat handlar det om 158 mot 142.
Trots att valet leder till ett maktskifte kan man inte kalla de rödgröna för valsegrare. Socialdemokraterna fick futtiga 0,4 procent mera röster än i valet för fyra år sedan. Då gjorde Socialdemokraterna ett katastrofval. Miljöpartiet minskade med 0,4 procent och Vänsterpartiet ökade med 0,1 procent.
Att det nu blir en socialdemokratiskt ledd regering beror inte på att de rödgröna vann utan på att Alliansen förlorade.
Valets obestridliga segrare blev Sverigedemokraterna, som mer än fördubblade både sin röstandel och sina mandat. Med 49 mandat och ett väljarstöd på 12,9 procent är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Sverigedemokraterna lyckades behålla sin ställning som vågmästarparti, varken de rödgröna med 158 mandat eller Alliansen med 142 kan ensamma bilda en majoritetsregering. För det krävs 175 av riksdagens 349 mandat.
Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven som blir regeringsbildare ville i första hand ha ett riksdagssamarbete utan att behöva dela med sig av ministerposterna. Men i det här läget har Miljöpartiet knappast intresse att stå bakom en regering där man själv inte är med. Och om Miljöpartiet kommer med i regeringen har Löfven svårt att motivera att Vänsterpartiet ska hållas utanför.
En rödgrön trepartsregering har ändå inte majoritet i riksdagen. Den behöver stöd av något av de mindre allianspartierna, närmast Centern eller Folkpartiet. Men de stöder knappast en regering där Vänsterpartiet har fått sätta sin prägel på politiken.
Dessutom kan de knappast bryta upp allianssamarbetet så snabbt efter ett val, valet var ju uttryckligen en kamp mellan två olika regeringsalternativ.
Det sannolika är i alla fall att Löfven kan bilda regering som accepteras i riksdagen. Följande svårighet blir att få igenom en budget. Här kommer Alliansen antagligen att lägga fram ett eget förslag, och då kan Sverigedemokraterna utnyttja sin vågmästarroll.
Men om Löfven inte kan åstadkomma en godkänd budget är regeringen inte funktionsduglig, och då står Sverige inför en parlamentarisk kris som kan sluta med nyval.
Blockpolitiken med två tydliga regeringsalternativ har goda sidor, väljarna vet vad de röstar för. Men Sverige upplever nu blockpolitikens nackdelar, när ingetdera blocket har majoritet, och vågmästaren är Sverigedemokraterna som samtliga andra riksdagspartier vill isolera.
Sverigedemokraterna vann trots att de övriga partierna har hållit dem på mer än en armslängds avstånd under hela den gångna riksdagsperioden samtidigt som medierna har utsatt dem för en stenhård granskning - som i och för sig ofta har avslöjat en obehaglig verklighet bakom den rumsrena fasaden.
Sverigedemokraterna är i hög grad ett ensaksparti med kritik mot invandringen som sin viktigaste agenda. I det avseendet skiljer partiet sig från Sannfinländarna, som är ett populistiskt parti med betydligt bredare fokus. Och Sannfinländarna är regeringsdugliga, låt vara att alla partier inte kan tänka sig att vara i samma koalition som de.
Sverigedemokraterna utmålas inte utan skäl som ett rasistiskt parti. Men betyder det att nästan 800 000 svenskar som röstade på dem också är rasister? Eller handlar det om att Sverigedemokraterna har blivit kanal för ett missnöje som inte finns i de andra partiernas synfält?
I så fall behöver de göra en ny problemformulering som beaktar den här strömningen och omvandlar den till konstruktiva politiska lösningar. Det är lättare sagt än gjort, men antagligen det enda sättet att hejda Sverigedemokraternas frammarsch.