Reform utan mål
"Starka primärkommuner" var målet med den kommunreform som kördes i gång av Jyrki Katainens sexpartiregering.
De starka primärkommunerna skulle själva kunna ta hand om den tunga samhällsservicen, där vård och omsorg är den mest kostnads- och resurskrävande.
Redan vintern 2012 lade kommunminister Henna Virkkunen, Saml, fram utredningar där de nya kommunhelheterna skissades upp, Finlands över 300 kommuner skulle minska till drygt 100. Ett nyckeltal var att kommunen måste ha minst 20 000 invånare för att kunna upprätthålla social- och hälsovårdsservice på grundläggande nivå.
Det fanns också detaljerade kartor över de nya storkommunerna. I Västnyland handlade det om Hangö och Raseborg och Kyrkslätt – Ingå och en del av Sjundeå, resten av Sjundeå skulle ingå i Storlojo.
Nu är det knappt någon utanför kretsen av kommunalt engagerade som bryr sig om kommunreformen, och luften har helt gått ur de samgångsförhandlingar som pliktskyldigast inleddes.
Både kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen som planerades parallellt gick i stå. Den enklaste förklaringen var att de ansvariga ministrarna, Henna Virkkunen och SDP:s Maria Guzenina-Richardson inte kunde driva på dem med tillräcklig politisk energi.
Att hitta syndabockar är alltid enkelt, ministrarna hade förstås det yttersta politiska ansvaret, men felet var nog helt enkelt att de båda reformerna var så genomgripande och hade så många beröringspunkter med varandra att det hade krävts en politisk, administrativ och ekonomisk samordning av helt andra dimensioner än den som regeringen Katainen lade ned.
Ministrarnas uppdrag var helt enkelt omöjliga.
Regeringen valde sedan att skjuta kommunreformen åt sidan och i stället genomföra social- och hälsovårdsreformen. Det görs utan att man över huvud taget beaktar kommunerna, som mer eller mindre passivt får följa med hur deras verksamhetsfundament raseras.
Social- och hälsovårdsreformen flyttar det mesta av både deras verksamhet och ekonomi utom räckhåll för det kommunala beslutsfattandet som har sina rötter i de folkvalda fullmäktigeförsamlingarna.
Men arbetet med den nya kommunallagen, som inleddes under helt andra förutsättningar, löper på som om inget har hänt. Kommunforskaren Siv Sandberg konstaterade i gårdagens VN att den framtida kommunstruktur som lagen skrivs för är helt öppen, och beroende av om social- och hälsovårdsreformen blir klar.
Det ser hon som det grundläggande problemet med hela förslaget.
I en kolumn i Åbo Underrättelser är hon ännu tydligare, hon befarar att reformhelheten i sista hand leder till att kommunernas självstyrelse urholkas.
Och hon tror också att det i något skede blir aktuellt att fråga varför kommunen som har hand om 40 procent av kommunsektorns resurser ska ha både beskattningsrätt och folkvalda beslutsfattare, medan de stora vårddistrikten som har hand om 60 procent av resurserna styrs och finansieras indirekt i form av samkommuner.
Om social- och hälsovårdsreformen förverkligas enligt den modell som nu finns kommer kommunerna att stå inför en helt ny verklighet. Är det då någon mening att fortsätta med beredningen av kommunallagen?
Förslaget innehåller goda principer, men det verkar till exempel litet onödigt att stadga om att öka invånarnas möjligheter att delta och påverka, när hela social- och hälsovården samtidigt har flyttats utom räckhåll för både invånare och folkvalda.
En delområdesförvaltning som inte ens kan ta ställning till hälsovårdscentralens öppethållning, och ännu mindre kan påverka om det över huvud taget finns någon hvc i området, verkar tämligen tandlös.
I stället för att satsa på en kommunreform skulle det nog vara angelägnare att göra något åt det enorma demokratiunderskott som nu byggs in i social- och hälsovårdsdistrikten.