Pliktskyldig belåtenhet
En bra budget, vi fick igenom våra viktigaste krav.
Det sade Socialdemokraternas partisekreterare Reijo Paananen när regeringen på torsdagskvällen hade fått statsbudgeten för nästa år i hamn.
Partitidningen Demokraatti spädde på med en ledare där man tyckte att det finns all orsak att vara nöjd med budgeten.
När en koalitionsregering talar ihop sig om budgeten ska alla kunna känna sig som vinnare, och ingen ska behöva medge att man har förlorat. Förhandlingarna gäller ju bara den bråkdel av budgeten som inte redan har bestämts. Statsminister Alexander Stubb sade tidigare att 99,5 procent av budgetens 53,7 miljarder euro hade lagts fast före budgetmanglingen.
Men belåtenheten i SDP verkar nog litet pliktskyldig.
I själva verket fick partiet pruta på det mesta av det som finansminister Antti Rinne skrev in i Finansministeriets förslag. Det gällde både höjningen av läropliktsåldern till 17 år, som visserligen var en överenskommelse i hela regeringen. Men den summa som Finansministeriet anslog för ändamålet, 15 miljoner euro, ansågs vara otillräcklig, och framför allt Samlingspartiet motsatte sig att summan höjdes.
Nu används anslaget i stället mera riktat för att stärka skolornas möjligheter att i ett tidigare skede stöda elever som hotas av utslagning. Det betyder bland annat flera skolgångsbiträden och mindre klasser.
Rinne fick också ge upp höjningen av garantipensionen, och ta tillbaka nedskärningarna inom utvecklings- och innovationsanslagen för näringslivet.
Som minister kunde Antti Rinne leva upp till förväntningarna vid ordförandeskiftet och presentera en budget med tydliga SDP-betoningar.
Men Rinne provocerade de övriga regeringspartierna genom att göra ändringar i budgetförslaget utan att förankra dem hos ministerkollegerna. Eftersom förändringarna innebar nedskärningar i en del ministrars förvaltningsområden var det klart att de inte svalde dem utan vidare.
Och i budgetmanglingen återställdes ordningen.
Antti Rinnes första försök att höja SDP:s profil i regeringen blev ingen framgång. De tydliga symbolfrågorna, höjd läropliktsålder och högre pensioner blev bara diffusa förändringar i några budgetmoment och justeringar i inkomstklasserna.
Det räcker knappast för att infria Rinnes och SDP:s förhoppningar om att den nya politik som aviserades vid ordförandebytet skulle vända den vikande opinionstrenden.
Om Antti Rinne drar slutsatsen att SDP måste vara tuffare i nästa konfrontation med Samlingspartiet kan hösten bli nog så turbulent.
Rinne måste också hantera besvikelsen hos sina egna ministrar, till exempel undervisningsminister Krista Kiuru som hade den höjda läropliktsåldern som sin hjärtefråga. Hon kanske inte tycker att hon nu fick tillräckligt stöd av partiordföranden.
En av de stora framtidsfrågorna är täckandet av det så kallade hållbarhetsgapet, skillnaden mellan statens utgifter och inkomster. Gapet uppskattades tidigare till 4,7 procent av bnp, nu har det justerats till 4 procent, åtta miljarder euro.
Regeringen har godkänt ett strukturpaket för att hantera gapet, och i budgeten finns vissa verktyg för det ändamålet. Men en fjärdedel av gapet ska täckas genom att förlänga arbetslivskarriären. Den biten ska arbetsmarknadsparterna leverera i sina sega och långsamma pensionsförhandlingar. Regeringen hoppades på ett resultat till budgetmanglingen, men får nu vänta till en obestämd tidpunkt under hösten.
Men ju längre pensionsreformen drar ut på tiden desto mindre sannolikt är det att den sittande regeringen kan ge de nödvändiga lagförslagen till riksdagen. Om Stubb och Rinne vill ha en pensionsreform får de nog öka trycket på arbetsmarknadsparterna.
Och samtidigt se på den andra ändan av arbetslivskarriären, hur ska det bli lättare för de unga att komma in i arbetslivet? Det är minst lika viktigt som att få de äldre att stanna kvar litet längre.