Kommunernas chans
Nu får kommunerna säga sitt om social- och hälsovårdsreformen, den sittande regeringens stora reformprojekt.
Men social- och hälsovårdsreformen är mera än ett regeringsprojekt. Så som den nu ser ut är den en av de mest genomgripande förändringarna av det finländska välfärdssystemet sedan modellen med en huvudsakligen offentligt finansierad hälsovård på jämlik bas skapades.
Nu försvagas ett viktigt demokratiskt element i systemet. Med kommunerna som huvudmän finns det en klar koppling mellan makten och penningströmmarna. Kommunen finansierar vården över sin budget, och den slås fast av de folkvalda fullmäktige, som också bestämmer hur hög uttaxeringen blir.
Och vart fjärde år får medborgarna betygsätta verksamheten.
Den här skissen är förenklad, men principen är klar, pengarna används såsom fullmäktige har bestämt.
Social- och hälsovårdsreformen upphäver den principen. Fem stora social- och hälsovårdsområden ska ansvara för alla offentliga tjänster inom social- hälso- och sjukvården. De här områdena, som förvaltas som samkommuner, beslutar hur vården produceras. Den kan skötas av ensamma kommuner, kommuner i samarbete, eller i vissa fall handlas upp.
Det är de enskilda kommunerna som finansierar social- och hälsovårdsområdena. Social- och hälsovården står för cirka 60 procent av kommunernas budget. När reformen har trätt i kraft kan kommunerna inte längre påverka hur deras skattepengar används, den makten finns hos social- och hälsovårdsområdena.
Medlemskommunerna har representanter i social- och hälsovårdsområdenas beslutande organ, men deras inflytande beror på deras storlek. I social- och hälsovårdsområdet för södra Finland, med nästan 1,9 miljoner invånare, är Hangös, Raseborgs, Sjundeås, Ingås eller Kyrkslätts inflytande försumbart.
Vården ska vara jämlik, högklassig och kundorienterad. Den ska dessutom finnas "rätt nära de flesta människor", enligt Social- och hälsovårdsministeriets sammanfattning av reformen. "Rätt nära de flesta" kan innebära att tjänsterna är elektroniska eller mobila.
Mobila tjänster betyder kanske att det någon gång parkerar en husbil med en liten hvc-mottagning på orter som producentorganisationen anser vara för små för att ha en egen hälsocentral. Som motvikt får man färre men större och mera välutrustade hälsovårdscentraler.
Vad det betyder för primärvårdsnätet i Västnyland återstår att se.
I remissvaret ska kommunen ge sina synpunkter på till vilket område den vill höra. Men finns det verkligen något annat val än att höra till det social- och hälsovårdsområde där kommunen rent geografiskt finns?
Viktigare än den här teoretiska frågan är ändå att kommunerna kan ha en åsikt om hur de vill att vårdproduktionen ska se ut för deras del.
För kommunerna inom Västra Nylands sjukvårdsområde gäller det att först nå en samsyn kring frågan om de vill bygga vidare på strukturerna bakom Västra Nylands sjukhus. Tidigare i somras sade VNS-nämndens ordförande Erkki Rissanen, Saml, att han tycker att det är helt naturligt att VNS blir en hälsocentral och Lojo tar hand om den mer specialiserade vården.
Om det ska uppfattas som Samlingspartiets linje kommer partiet alltså att gå in för en modell där social- och hälsovårdsområdet för södra Finland lägger produktionsansvaret för social- och hälsovården i Västnyland på det som nu är Lojo sjukvårdsområde. Då är det förmodligen där besluten om hälsocentralsnätet i Västnyland och om nivån på vården vid det nuvarande VNS fattas.
Om den här visionen inte tilltalar dem som vill hålla kvar så mycket som möjligt av både den grundläggande och den specialiserade sjukvården i Raseborg är det hög tid att utforma en strategi som gör det möjligt.
Riksdagsledamot Mikaela Nylander, SFP, säger i Borgåbladet att det nu gäller för Östnyland att samarbeta så att regionen kan ha en egen vårdproducent, antingen Borgå eller en samkommun.
Den här uppmaningen gäller Västnyland i lika hög grad.