Het sommar blir het höst
Rapporteringen från Samlingspartiets och SDP:s sommarmöten visar att irritationen efter finansminister Antti Rinnes budgetförslag inte har lagt sig.
Statsminister Alexander Stubb gjorde som regeringschef sitt bästa för att gjuta olja på vågorna, han försäkrade att Samlingspartiet inte är ute för att söka konflikter utan för att hitta lösningar.
Och han påpekade att det som grälet gäller, Rinnes förslag att höja de lägsta pensionerna med tio euro och att kompensera de minskade barnbidragen med ett skatteavdrag, bara utgör en halv procent av hela budgeten.
På SDP-håll förundrade sig bland andra Maarit Feldt-Ranta över att SFP:s Carl Haglund och Samlingspartiets Jan Vapaavuori, som har varit mest kritiska, inte säger direkt att de inte vill höja de lägsta pensionerna.
Men en tia - minus skatt - i handen per månad gör knappast någon pensionärs vardag särskilt mycket lättare. Högre levnadskostnader som bland annat beror på de planerade skattehöjningarna för bland annat energin tär effektivt på det lilla tillskottet.
Antti Rinne sade själv vid SDP:s sommarträff – citerad i partitidningen Demokraatti – att han blev vald till ordförande för att majoriteten på partikongressen ville förändra politikens innehåll. Därför ska förändringen synas i de politiska initiativen, underströk Rinne.
SDP:s ordförande förverkligar alltså i första hand den politik som hans partikongress slog fast, regeringens linjer kommer i andra hand.
Och utspelet fungerar som avsett, de som är kritiska kan stämplas för att de inte vill förbättra de svagastes ställning.
Den som är snarstucken kan säkert också uppfatta Rinnes betoning av vad majoriteten ville som en släng mot dem som blev i minoritet, det vill säga de som stödde Jutta Urpilainen.
Den ideologiska spänningen inom SDP accentueras i Jutta Urpilainens färska artikel i tidskriften Kanava, och i hennes blogg, där hon varnar för att partiets ideologi reduceras till demokratisk socialism. SDP är varken ett klassparti eller en intresseorganisation, betonade expartiledaren.
Sommaren är en utmärkt tid för politiska profilhöjningar. Beslutsfattandet har tagit semester, och synligheten i medierna är optimal. Men provokativa utspel riktade mot de övriga är nog inte det som regeringspartierna nu borde prioritera.
Antti Rinne har rätt i att en finansminister kan komma med egna initiativ till budgetförhandlingarna. Men de borde vara förankrade hos de andra partierna, så att hela regeringen kan stå bakom dem.
Nu har det redan gått prestige i Rinnes förslag, och det gör regeringens budgetförhandlingar svårare. Visserligen sade statsministern i går att regeringen knappast river upp pensionsförbättringarna, men de har nog ett pris.
Stubb må göra ett lättsamt intryck i offentligheten, men han och hans stab är mycket väl medvetna om att statsministerpartiet måste behålla initiativet.
Under Samlingspartiets nöjda fasad finns det en strömning som är kritisk mot att Jyrki Katainen var för mycket regeringschef och för lite partiordförande. Jan Vapaavuori var tolk för den linjen i ordförandevalet, och det kan Stubb inte ignorera.
Nu handlar det om att skapa substansen för det valprogram och de valutspel som Samlingspartiets väloljade partimaskineri börjar producera inom några månader.
Regeringen ställs redan i budgetmanglingen inför svåra beslut. Alexander Stubb medgav i går det som länge har varit klart, att tillväxtprognosen från juni är föråldrad. Men lägre tillväxt och lägre skatteintäkter ger ännu mindre utrymme för de reformer som Antti Rinne lanserar.
Om regeringen viker från löftet att halvera upplåningen blir det förmodligen det avgörande incitamentet för kreditratinginstituten att sänka Finlands kreditklass. Det är ingen katastrof, men nog en stor prestigeförlust, som tär både på den nye statsministerns och den nye finansministerns politiska kapital.
Och krisen i Ukraina förvärras hela tiden, det kan ställa regeringen inför svåra säkerhetspolitiska avgöranden redan i höst.