Värmebölja
Den rådande värmeböljan är den långvarigaste sedan 1988.
I Finland talar man om värmebölja när den högsta dagstemperaturen är över 25 grader, och sådana temperaturer hade det fram till i går varit i 25 dagar, meddelar Meteorologiska institutet. Den längsta oavbrutna värmeböljan inträffade 1973, då det någonstans i landet var över 25 grader i hela 38 dagar i sträck.
Gårdagens åskväder över stora delar av södra Finland verkade enligt prognoserna bara vara ett tillfälligt avbrott, nästa vecka kan kvicksilvret igen stiga till över 30 grader i södra och mellersta Finland. Då kan sommarens värmerekord på 32,5 grader vara i fara.
Vädret har gynnat semesterfirarna, men alla njuter inte. Det finns belägg för att värmebölja medför ökad dödlighetsrisk, framför allt i åldersgruppen över 75 år. Och man behöver inte vara gammal och skröplig för att känna en viss brist på välbefinnande när det råder värmebölja också inomhus.
Men det är framför allt i sjukhus och på äldreboenden som värmen blir en allvarlig risk, samtidigt som den leder till rejält försämrad livskvalitet.
Finland är välrustat när det gäller att möta vinterhalvåret. Våra inomhusmiljöer klarar utan problem långvariga köldperioder, och också infrastrukturen är anpassad till köld och snö. Åtminstone finns beredskapen och det tekniska kunnandet för att trafiken och annan kommunikation ska löpa någorlunda ostört.
Att samhället har sparat på de ekonomiska resurser som krävs för att hålla maskineriet i gång är sedan en annan sak. Och kanske tröskeln för att klaga över brister i snöröjning och annat vinterunderhåll också har blivit lägre.
Men då det handlar om långvarig värmebölja är det sämre ställt med infrastrukturen. Det är som om samhällsplaneringen inte beaktar att en varm sommar inte bara är en gåva till semesterfirarna, värmen har också negativa sidor, låt vara att sommaren är kort.
Men det är nog skäl att ha ett bredare perspektiv på de krav som det finländska klimatet ställer och kommer att ställa på våra inre och yttre miljöer. Befolkningen blir allt äldre, samtidigt som äldrepolitiken går ut på att gamla ska bo kvar hemma så länge det bara är möjligt, och helst litet till. Redan det borde tvinga fram en större medvetenhet om att en höghuslägenhet kan vara både plågsam och direkt farlig att vistas i om det inte går att få ner temperaturen.
Byggnormerna styrs i allt högre utsträckning av kravet på energieffektivitet. Men hur fungerar de så kallade passiva husen, där man tar till vara all värme som produceras inomhus för att minimera behovet av uppvärmning, när utetemperaturen är över 30 grader veckor i sträck? Här måste synsättet breddas så att man inte bara tar tillvara värmen, utan också ser till att man kan bli av med den värme som är överlopps. Energieffektivitet får inte gå ut över boendekomforten, bostäderna byggs för sina invånare, inte för att vara så energisnåla som möjligt.
I en del städer börjar man använda fjärrvärmenätet för att inte bara sprida värme utan också kyla. Rimligen är de här investeringarna billigare om de görs samtidigt som nätet byggs ut och inte i efterhand.
Många äldreboenden, sjukhus och vårdinrättningar saknar möjligheter att sänka innetemperaturen. Hittills har man ofta tagit med planerna på kylning i samband med nybyggen och renoveringar, och kanske strukit dem av kostnadsskäl.
Här krävs det nog en attitydförändring, fungerande klimatkontroll är ingen lyx, den börjar bli nästan lika viktig som effektiv uppvärmning.
När värmeböljan en gång tar slut sker det kanske till ackompanjemang av åska, storm och skyfall. De här fenomenen behöver inte vara vanligare eller våldsammare än förr, men deras skadeverkningar har ökat. Stormar som knäcker träd orsakar långvariga strömavbrott, men det moderna samhället är mera beroende av el än någonsin. Och ju större ytor som täcks av asfalt desto större blir översvämningsriskerna när vattnet inte kan ta vägen någonstans.
Vädret får sista ordet.