Försvaret på arenan
Finlandsarenan i Björneborg är något av en finländsk motsvarighet till Almedalsveckan i Sverige, med den skillnaden att Almedalsveckan är helt fokuserad på politik medan arenan har ett mycket bredare innehåll.
Den har inte heller lika hög prioritet bland politikerna. I Almedalen skulle det inte ha hänt att fyra partiledare uteblir från en debatt som hade kunnat vara upptakten till valrörelsen inför vårens riksdagsval.
Men i Stubbs, Soinis, Arhinmäkis och Räsänens frånvaro fick Centerns Juha Sipilä, SDP:s Antti Rinne, De grönas Ville Niinistö och SFP:s Carl Haglund desto mera utrymme.
Att de fyra partiledarna var eniga om att ekonomin och sysselsättningen blir de viktigaste frågorna både i valkampanjen och i regeringsprogrammet var ingen överraskning. Men den här frågan avgör inte vilka som bildar regering, det är klart att alla partier prioriterar samhällsekonomin. Medlen och metoderna varierar förstås.
En signal om en viss samsyn mellan Centern och SDP är att Antti Rinne vill fortsätta att stimulera och Juha Sipilä vill att staten ska gå in som delägare i småföretag med tillväxtpotential. Men ökad statlig företagsamhet finns knappast överst i Alexander Stubbs och Samlingspartiets verktygslåda.
Carl Haglund försvarade sin kritik av social- och hälsovårdsreformen.
Juha Sipiläs invändning var överraskande: han menar att reformen öppnar för att ersätta "åttahundra datasystem med ett enda."
Under många år har sjukvårdsförvaltningen försökt åstadkomma ett integrerat informationssystem där alla vårdinrättningar som behöver det direkt kan få tillgång till alla relevanta patientuppgifter. Projektet hör till de större misslyckandena inom den offentliga sektorn, trots att man satsat hundratals miljoner euro kan programmen ännu inte tala med varandra.
Men fem vårddistrikt ska fixa det, lätt som en plätt.
Tro det.
Försvaret, Ukraina och Nato väntades bli ett centralt tema vid arenan. Av medierapporteringen att döma blev det ändå ingen sammanhållen debatt.
Den tillträdande försvarsmaktskommendören, flyggeneralen Jarmo Lindberg, konstaterade att krisen i Ukraina har förändrat den säkerhetspolitiska diskussionen. Man kan inte längre stirra sig blind på de geografiska gränsernas okränkbarhet, sammanfattade generalen.
I MTV 3:s diskussion på tisdagskvällen hade Carl Haglund, Sannfinländarnas Jussi Niinistö, ordförande för riksdagens försvarsutskott, och Juha Sipilä möjlighet att gå närmare in på vilka slutsatser Finland borde dra av detta.
Alla tre var överens om att Finland behöver ett trovärdigt försvar, och Haglund trodde också att nästa riksdag kommer att ställa sig förstående till att försvaret inte kan fortsätta att spara.
Haglund upprepade också sin positiva inställning till ett finländskt Natomedlemskap.
Han fick inget direkt medhåll av de båda andra.
När det gäller Natodiskussionen ser man att den 45 år långa säkerhetsdoktrinen som byggde på VSB-avtalet med Sovjetunionen fortfarande är djupt rotad.
Ett centralt argument mot Nato, som upprepas både i gatuintervjuer och till exempel i sommarens insändardebatt i Hufvudstadsbladet, är att Ryssland skulle uppfatta ett finländskt Natomedlemskap som ett hot.
Men Nato är en försvarsallians, som inte ens under det kalla krigets mest kritiska skeden tog till vapen. Nato respekterade Sovjetunionens intressesfär, också när Sovjet sände pansarvagnar för att krossa oppositionen i sina vasallstater.
Nato försvarar sina medlemmar. Ur finländsk synpunkt skulle Nato bara hota eventuella ryska strävanden att återställa 1800-talets östgräns.
De debattörer som bagatelliserar Rysslands erövring av Krim med att Krim ju en gång var ryskt gör klokt i att påminna sig om att också Finland var det, i mer än hundra år.
Och när man prisar de goda och förtroendefulla relationerna mellan Finland och Sovjetunionen får man inte glömma att varenda regeringsbildning skulle godkännas av ambassaden vid Fabriksgatan.
Men nu finns det ju ingen orsak att ge Ryssland vetorätt över Finlands säkerhetspolitik.