Befogad kritik
Försvarsminister Carl Haglund, SFP, fick stort utrymme i medierna då han i en intervju i Kauppalehti talade klarspråk om social- och hälsovårdsreformen.
Reformen hör till de största förändringarna i det finländska välfärdssystemet sedan de gamla kommunalläkarna ersattes av hälsovårdscentraler. Principerna godkändes i slutet av juni av alla riksdagsgrupper, reformarbetet går vidare också om riksdagsvalet i april leder till en regering med annorlunda sammansättning.
Men Carl Haglund kallar reformen ett stort misslyckande, den utgår från förvaltningen och inte från dem som behöver tjänsterna, och den leder egentligen bara till ökad byråkrati som kräver nya högavlönade chefsbefattningar inom den offentliga sektorn.
Haglund sade att han inte hade godkänt den politiska överenskommelsen ifall han hade insett alla konsekvenser, han menade att de ursprungliga principerna sköts åt sidan, i stället gick man in för Centerns modell med fem allsmäktiga vårdområden.
Haglund kritiseras för att han skrev på en överenskommelse som han nu tar avstånd från. Men den nya social- och hälsovårdsministern Laura Räty, Saml, håller med Haglund om att reformen mera borde ha liknat den svenska modellen där patienterna har större valfrihet och pengarna följer patienten till vårdproducenten.
Men det som nu finns på bordet är en principöverenskommelse som ännu finslipas innan den går på remiss till kommunerna, och så småningom kommer till riksdagen. Det är nu man kan påverka reformen och rätta till bristerna, i det avseendet var Carl Haglund inte alls för sent ute.
En enkät som MTV gjorde när partierna hade enats om principerna ger vid handen att kommunerna kommer att vara minst lika kritiska som Carl Haglund. Hälften av landets kommundirektörer svarade på enkäten, av dem ansåg 93 procent att den förra regeringen beredde reformen dåligt eller mycket dåligt, och 67 procent trodde att Alexander Stubbs regering inte gör bättre ifrån sig.
Målet med reformen är att garantera att alla medborgare, oberoende var de bor, får vård på samma villkor. Den principen styr förstås också dagens vård, men den har inte uppfyllts i praktiken.
Reformen betyder också att vård och omsorg i huvudsak är en angelägenhet för den offentliga sektorn. En kommun kan inte längre ge ut hela sin primärhälsovård till en privat aktör, vilket Karis gjorde när man lät Folkhälsan driva hälsocentralen.
Men om reformen blir verklighet i den här formen har kommunerna i själva verket inget alls att säga till om när det gäller social- och hälsovården för sina invånare.
Ansvaret för vården ligger hos de fem stora vårdområdena, i Nyland handlar det om nuvarande HNS plus Kymmenedalen och Södra Karelen. Vårdområdena bestämmer hur och av vem vården produceras, enligt de kriterier som skrivs in i den lag som nu förbereds.
När arbetet med social- och hälsovårdsreformen inleddes stod kommunerna i centrum, kommunerna skulle vara tillräckligt stora för att kunna ordna och finansiera vård och omsorg för sina invånare.
Men nu har kommunerna spelats bort och makten och ansvaret koncentreras till de fem vårdområdena.
De blir mycket tunga offentliga aktörer, basen för deras finansiering utgörs av de kommunala vårdbudgeterna, som uppgår till cirka hälften av kommunernas utgifter.
Men här separeras pengarna från det demokratiska inflytandet, vårdområdena blir samkommuner, och den högsta beslutande makten finns hos en fullmäktigeförsamling där varje kommun har minst en representant. Antalet representanter bestäms av kommunens invånarantal, men så att en kommun kan ha högst 49 procent av platserna.
Om man relaterar den här modellen till dagens specialiserade sjukvård kan man med en liten förenkling säga att där Raseborg, och Hangö och Ingå, i dag arbetar för att hålla kvar vården vid sjukhuset i Ekenäs så får de i morgondagens vårdområde kämpa för att behålla sin primärhälsovård och sin socialservice inom räckhåll för invånarna.
Vårdområdet kan ju anse att jämlikheten tryggas bäst genom att koncentrera servicen till färre och större enheter.
Om Carl Haglund gjorde sitt utspel för att förhindra en sådan utveckling är det litet märkligt om han är ensam om det i regeringen.