Besvärliga besvärsbestyr
I lördagens VN uppmärksammades flera fall med långa besvärsprocesser som har pågått och pågår i vår region. Exemplen var tagna från flera kommuner och besvärskarusellen har i många fall snurrat i sju-nio år.
Det är knepigt hur man än ser på det här. Det bör finnas besvärsrätt, men samtidigt kan det inte få åsamka den andra parten orimlig harm och ekonomisk skada.
Intressen krockar ibland och då måste man ha juridisk rätt att opponera sig och ifrågasätta beslut. Trots allt vacklar åsikten om den här rätten ibland då den stora majoriteten anser att en eller några få aktörer är ute bara för att skada eller rent ut sagt jävlas in i det sista. Men motiven må vara vilka som helst, alla har sin lagliga och demokratiska rätt att processa vidare.
Långkörare med besvär på besvär får ibland sin början från ett omstritt politiskt beslut. Personer, grupper, föreningar eller företag som har motarbetat det politiska beslut som fattades kanske anser att det kränker deras rättigheter eller står i strid med lag och ordning och startar därför en besvärsprocess. En process kan också inledas i protest mot att det har fattats "fel" politiskt beslut. Då söker man med ljus och lykta efter en besvärsgrund för att göra ytterligare ett försök att få beslutet kullkastat och därmed få sin revansch.
Besvär anförs säkert också bara på pin kiv eller för att man vill ge igen för någon tidigare upplevd oförrätt.
Orsakerna kan vara många, men alla besvär ska få sin noggranna behandling, oberoende av vad som ligger i bakgrunden. I något skede har man i alla fall nått en punkt då en tvist måste anses avgjord också om man som den som anfört besvär är förlorare i processen.
Den långa behandlingstiden kan också ge besvärsställarna ett trumfkort. I bästa - eller för motparten värsta - fall drar processen så länge ut på tiden att då det slutliga rättsliga utslaget föreligger har ekonomin eller förändrade andra omständigheter gjort att det som besvärsprocessen gäller inte längre kan eller är ekonomiskt vettigt att genomföra.
Stora och invecklade fall bör få ta sin tid att utreda, men frågan är om inte möjligheterna till fortsatt process för mindre fall kunde begränsas, eller åtminstone försnabbas. Utredningarna och basarbetet kan inte behöva göras om i varje rättsinstans och ärenden måste i högre grad kunna avgöras redan i första instans utan att rättssäkerheten äventyras.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) har också konstaterat att kedjor där ärendet går igenom alla rättsinstanser bör reserveras enbart för de mest krävande fallen. På det sättet kan också behandlingstiderna för de kvarvarande ärendena förkortas.
Det kan också vara på sin plats att utreda om det helt enkelt är för lätt att överklaga beslut. Även ekonomiska spärrar kunde säkert diskuteras. Den förlorande parten tvingas i dag i allmänhet inte till någon form av ersättning då man förlorar en rättsprocess inom förvaltningsrätten. Ökad risk för en ekonomisk följd av fortsatt processande kunde minska på aktiviteten bland de "yrkesklagande"
Regeringen har jobbat med ett förslag till ändring av bestämmelserna om ändringssökande i vissa förvaltningsärenden. I en proposition som det var meningen att skulle överlämnas till rikdagen före sommarsemestern föreslås att begäran om omprövning (en myndighet prövar sitt eget beslut på nytt) utnyttjas i större utsträckning än nu som det första skedet vid sökande av ändring. Det innebär att först det beslut som meddelats efter omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.
Om omprövning har genomförts borde rimligen den eventuella fortsatta rättsbehandlingen kräva mindre arbete och sålunda kunna genomföras snabbare. Det här kan vara en lösning, men omprövning får då inte utvecklas till ytterligare ett steg på besvärsstegen. I så fall har den motverkat sin avsikt.