Glesbygdens dilemma
I medlet på maj granskade Yle handeln med småhus på glesbygden och lät experter bedöma hur prisbilden på äldre bostadshus utvecklas. Den allmänna uppfattningen var att deras värde rasar i botten, så att husen inte går att sälja eller duger som säkerhet för lån. Fenomenet belystes i en ledare i VN den 21.5.2014.
Detta skräckscenario skrämmer säkert upp många egnahemsägare på landsbygden. Det egna huset har oftast finansierats med lånemedel, där återbetalningen krävt åratal av arbete. För det mesta utgör fastigheten familjens viktigaste förmögenhet, tänkt som en säkerhet för äldre dagar eller avsedd att gå i arv till följande generation.
Om experterna är sannspådda drabbar förlusterna inte bara individerna – det är nationella ekonomiska tillgångar som löper risk att tappa sitt värde. Man räknar med att det finns 1,1 miljoner småhus i hela landet, av dem ligger knappt 100 000 i huvudstadsregionen.
Sedan nyheten spriddes har skräckbilden lyckligtvis fått många ljusare nyanser då andra experter har tagit till orda.
Föreningen Byaverksamhet i Finland, en takorganisation för regionala aktörer inom byautveckling, låter sin ordförande Matti Mäkelä och byasektionens sekreterare Juha Kuisma formulera skarp kritik till påståendena i en insändare (HS 1.6.2014). De påpekar att fastighetsbeståndet på landsbygden inte kan klumpas ihop till ett segment, så att samtliga hus samtidigt skulle vara till salu. Handeln med landsbygdens hus har otaliga förtecken och motiv – åretruntboende är mest förekommande men man köper också hus för fritidsbruk, för olika former av skapande verksamhet och företagsamhet.
Skribenterna understryker att många trender gynnar boende på glesbygden; distansarbete, snabba dataförbindelser och social gemenskap – att ingå i ett lokalt sammanhang värdesätts i dag mera än förr.
Boende utanför tätorterna stimuleras också av det växande intresset för bioekonomi, som statsrådet i ett principbeslut i början av maj kallar för den följande vågen i ekonomin. Bioekonomi innebär att man på ett hållbart sätt använder förnybara naturresurser för att producera biobaserade produkter, näring, energi och tjänster. Statens mål är att öka intäkterna från bioekonomin från 60 miljarder euro till 100 miljarder och skapa 100 000 nya arbetstillfällen fram till år 2025.
Att uppgifterna om att bostadsbeståndet på landsbygden tappar sitt värde är felaktiga, framgår enligt Mäkelä och Kuisma av lantmäteriverkets och statistikcentralens statistik över försäljningspriser. Det sista kvartalet 2013 var förhållandet mellan prisnivån på äldre egnahemshus i Helsingfors och på annat håll i Finland oförändrat jämfört med tidigare.
Av samma åsikt – att landsbygdens egnahem ingalunda blir värdelösa – är specialforskaren Hannu Kytö vid Konsumentforskningscentralen. Flyttningsrörelsen till städerna är inte nu närmelsevis så omfattande som på 1960- och 1970-talen, då hundratusentals bröt upp från sin hemtrakt. I dag är det frågan om cirka 50 000 personer per år.
Kytö betonar att merparten av den miljon småhus som finns i landet ligger i medelstora och små städer och i närheten av dem. Bara en bråkdel av husen ligger på verkligt glest bebyggd landsbygd.
I debatten har många röster höjts för att få beslutsfattarna att driva en sådan regionalpolitik som bromsar inflyttningen till huvudstadsregionen och förhindrar avfolkningen av glesbygder.
Centerns riksdagsman Seppo Kääriäinen skriver (HS 26.5.2014) att dyra boendekostnader, eftersläpande service och förstörelse av den gröna miljön är det pris som storstaden betalar för den stora inflyttningen. På glesbygden är följden att den tidigare skapade infrastrukturen blir obehövlig. På det här sättet byggs landet upp en gång till – ett slöseri med samhällets resurser.
Kääriäinen anser att regional balans nationalekonomiskt, socialt och ekologiskt är ett mera hållbart alternativ än centralisering och avfolkning.
Också i vår region finns det objekt på glesbygden som är svårsålda och byar med obefintlig tillväxt. Indragna byskolor, allt sämre bussförbindelser och avsaknad av fibernät är dåliga lockbeten för inflyttning. Det som kan uppväga är korta avstånd till tätorter och många byars egen aktivitet, till exempel genom att göra upp byaplaner, för att bevara livskraften.