Paradoxen gäller nog
Helt sjukt, säger Alexander Stubb om den så kallade taxellska paradoxen, som i trettio år har varit en grundbult i strategin för att bevara tvåspråkigheten i Finland.
Paradoxen formulerades av Christoffer Taxell som då var ordförande för Svenska folkpartiet, och den säger att enspråkiga lösningar tryggar landets tvåspråkighet, medan tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet.
Tesen är visserligen knuten till SFP:s partiledare, men den har bärvidd utöver det partipolitiska fältet. När det till exempel i regeringens nationalspråksstrategi heter att "var och en har möjlighet att leva och verka i sitt eget land på sitt eget språk, antingen finska eller svenska" så är det en tillämpning av Christoffer Taxells tes.
Principen borde egentligen inte knytas till en bestämd person, Taxell fann en slagkraftig formulering för det som hela nationalspråkstanken bygger på.
Det är förstås möjligt att Alexander Stubb vars intresse är fokuserat på EU och utrikespolitik inte är helt insatt i nyanserna kring den intressebevakning som hela tiden krävs för att bevara tvåspråkigheten, i praktiken försvara den alltmer trängda svenskan i Finland.
Stubb säger i FNB-intervjun i dagens tidning att han vill ha tvåspråkiga skolor där svensk- och finskspråkiga elever kan träffas på rasterna och vid måltiderna och tala båda språken. Han vill inte separera språken till skilda institutioner, vilket alltså förutsätts i den taxellska paradoxen.
Däremot vill han stärka de inhemska språken genom att införa två främmande språk redan från första årskursen. Det ena skulle vara valfritt, det andra det andra inhemska språket.
Här är Stubb på samma framsynta linje som till exempel bildningsnämnden i Raseborg, som vill göra det andra inhemska språket obligatoriskt i årskurs ett.
Men enspråkiga skolor handlar inte om separatism.
Den finlandssvenska skolan är en zon där barnen får växa in i sitt modersmål. Svensk skola och högre utbildning på svenska bildar grunden för att svenskan ska fungera som det ena nationalspråket. Det innebär naturligtvis inte att man låser dörren till det svenska rummet, finskt och svenskt lever i ständig växelverkan, inte minst i de familjer där båda språken ingår i vardagen.
Och på de orter där finskan är i minoritet finns det knappast någon som ifrågasätter den finska skolans starka identitets- och kulturbärande roll.
Men skolan kan inte förutsätta att alla barn är tvåspråkiga, och den svenska skolans uppgift är också att visa att svenskan inte bara är ett hemspråk utan ett kommunikationsmedel som fungerar och accepteras i Finland – åtminstone i teorin.
Det är en realitet att svenskan snabbt försvagas i formellt tvåspråkiga institutioner och organisationer där finskan dominerar. En "tvåspråkig" skola i en starkt finskdominerad miljö skulle snabbt glida över i finsk enspråkighet, redan av den orsaken att det skulle bli svårt för de tvåspråkiga barnen att upprätthålla sin motivation att använda svenskan.
Alexander Stubb väljer själv vilka prioriteringar han gör i kampen om ordförandeskapet i Samlingspartiet. Han har hittills försvarat svenskan i Finland, och att han nu tar avstånd från en princip som förknippas med SFP:s tidigare partiordförande betyder inte att han har ändrat mening.
Förhoppningsvis kan han i något annat sammanhang också vederlägga slentrianargumentet att svenskan är obligatorisk i finska skolor för att eleverna någon gång ska kunna "ge service" åt en finlandssvensk.
Det argumentet har mer än många andra skadat bilden av svenskan och finlandssvenskar. Man behöver inte vara alltför ömhudad för att uppfatta det som en kränkande markering av klasskillnader, något som ytterligare ökar motviljan mot "tvångssvenskan."
Men att läsa svenska är att bredda sin egen kompetens, det har ingenting att göra med att "ge service".
Månne inte de flesta som har lärt sig svenska i finska skolor oftare har använt språket för kommunikation än för att "ge service".