Det enda rätta
Kannstöperierna om Antti Rinnes ministerpost, eller om han över huvud taget ska sitta i regeringen, avgjordes på det enda rimliga sättet då SDP:s partifullmäktige enhälligt beslöt att Rinne tar över som finansminister efter Jutta Urpilainen.
Ännu på tisdagen var den allmänna gissningen att Rinne går in som arbetsminister efter Lauri Ihalainen, att riksdagens talman Eero Heinäluoma blir finansminister och att Jutta Urpilainen kompenseras för nederlaget i ordförandevalet genom att efterträda Heinäluoma som riksdagens talman.
Men så blev det inte, SDP valde att inte göra några nya personbyten efter fjolårets ministerrotation.
Det hade dessutom sett litet märkligt ut att ge silkessnöret åt Lauri Ihalainen som är en av regeringens mest respekterade ministrar. En sådan åtgärd hade kunnat uppfattas som en näpst åt Ihalainen som synligt stödde Urpilainen i ordförandekampen, och det hade varit en onödig provokation mot Urpilainens anhängare som fortfarande håller på att hämta sig efter förlusten.
Regeringen bygger på SDP och Samlingspartiet, med partiledarna som den operativa axeln. De tyngsta och viktigaste besluten fattas i samråd mellan statsministern och finansministern, alltså mellan ledarna för de största partierna.
Det ansvaret lades på Antti Rinne i samma ögonblick som han valdes till partiledare, lika väl som den nye ordföranden i Samlingspartiet är redo att bli statsminister när han eller hon har säkrat sitt mandat. Partiledaren har ingen praktikantperiod.
Antti Rinne hade underminerat sin egen trovärdighet om han hade vikit undan och låtit den erfarne Heinäluoma få den tyngsta ministerposten.
En annan sak är att Eero Heinäluoma som bara behöver säga ja tack för att nomineras till SDP:s presidentkandidat knappast är intresserad av ett ettårigt inhopp som finansminister.
Antti Rinnes bärande tema i ordförandekampen var att kräva förändringar i den ekonomiska politiken. Han är beredd att se över målet att minska statsskulden, i stället vill han satsa mera på stimulansåtgärder, också om det betyder ökad upplåning. Han vill också att staten går in för en aktivare investeringspolitik och satsar på tillväxtbranscher.
Det här går stick i stäv med regeringsprogrammet, och med Samlingspartiets målsättningar.
I gårdagens Demokraatti ställer Rinne upp ett ambitiöst mål: SDP ska vara det största partiet efter nästa riksdagsval, stödet ska vara rejält över 20 procent. Med tio månader kvar till valet borde SDP:s gallupnoteringar öka med nästan en procentenhet i månaden för att det här ska bli verklighet.
Men på tidningens självklara fråga hur Rinne tänker göra det här svarar han bara att det gäller för partiordföranden, partiledningen och ministrarna att synas mera på fältet.
Men räcker det verkligen med att bjuda på en kopp kaffe och en möjlighet att ta en selfie tillsammans med Antti Rinne eller Erkki Tuomioja för att SDP ska komma in på ett tillväxtspår?
Visserligen brukar SDP får ett sämre resultat i EU-valet än i ett riksdagsval. Men ingen SDP-ledare i modern tid har tvingats ta sig upp för en lika brant backe som den där Rinne nu står.
Rinne själv hoppas att EU-valets 12,3 procent betyder att bottnen är nådd. Men det finns också en risk att SDP har råkat in i en nedåtgående spiral där väljarflykten förstärker sig själv.
Regeringsförhandlingarna under ledning av den nye statsministern blir Antti Rinnes första chans att sätta sin egen prägel på regeringens sista år. Samlingspartiet vill inte se någon förändring av regeringens linje, men det finns säkert ändå möjlighet att se över detaljerna i ramprogrammet från våren så att sysselsättningen får en litet större andel än man kom överens om.
Men räcker det till för att Antti Rinne ska kunna säga att SDP nu har bytt fot? Rinnes manöverutrymme begränsas också av att SDP inte vill ha något nyval så länge stödet är på den här nivån.
Däremot skulle riksdagsval i höst kanske passa Centern och Samlingspartiet rätt bra, efter EU-valet står de just nu i en klass för sig.