Avfolkningens följder
Hela landet ska vara bebott. Men regionpolitiken som strävar efter likvärdiga levnadsförhållanden i alla delar av Finland har knappast nått sitt mål.
Staten koncentrerar sin verksamhet till allt färre enheter, medborgarna förväntas använda internet för att få den service de behöver. Men staten har inte varit beredd att se till att den nödvändiga infrastukturen har byggts ut, det ansvaret fallet på nätbolagen, och, som till exempel i Bromarv, på privata andelslag eller andra sammanslutningar.
De stora butikskedjorna koncentrerar handeln till tätorterna, i Barösund ser det ut som om byns och Varuboden-Oslas gemensamma satsning på en bybutik ser ut att trappas ned så att butiken inskränker sin verksamhet till sommarmånaderna.
Och det har gått decennier sedan det fanns en någorlunda välfungerande busstrafik som gjorde det möjligt att trots omak ändå bo kvar i byarna utan tillgång till egen bil.
Samtidigt kämpar huvudstadsregionen med inflyttningstrycket, både företag och invånare koncentreras innanför eller i närheten av Ring 3.
Och i takt med det har den statliga regionpolitiken fått en ny tyngdpunkt: resurserna satsas på huvudstadsregionen, som förväntas fungera som ett ekonomiskt lokomotiv för hela landet.
En konkret ekonomisk konsekvens av avfolkningen är att fastigheterna i glesbygden förlorar sitt värde. Yle har rapporterat att handeln med äldre småhus så gott som helt har gått i stå på flera orter. Om det inte finns en fungerande marknad kan ägaren inte realisera sin egendom. Och om en fastighet inte går att sälja vill banken inte belåna den när ägaren behöver pengar för nödvändigt underhåll.
Hypoteksföreningens vd Ari Pauna konstaterar att det både handlar om individuella tragedier och om en enorm samhällsekonomisk förlust. Det finns 1,1 miljoner småhus i landet, men knappt 100 000 i huvudstadsregionen. Om inflyttningstakten till huvudstadsregionen ökar hotar en växande del av den förmögenhetsmassa som utgörs av en miljon småhus att förlora sitt värde. Andra experter jämför redan med 1960-talet, då många hus och gårdar blev öde när ägarna flyttade till städerna för att få jobb – eller tog båten till fabrikerna i Sverige.
Den här trenden gäller framför allt de tynande glesbygderna i östra och norra Finland. Men under den långa recessionen har fenomenet med osäljbara bostäder också kommit närmare de regionala centralorterna, som hittills har fungerat som tillväxtcentra. Och det gäller inte bara småhus, i tidigare industriorter finns också flervåningshus där lägenheter står tomma efter den senaste ägaren då ingen vill köpa dem.
Ari Pauna talar om ett storskifte, de finländska hushållen delas upp i vinnare och förlorare när det gäller fastighetsägandet. Förlorarna sitter med värdelösa bostäder, eller med bostadsaktier i hus där hela husets värde understiger kostnaderna för en rörreparation.
Då gäller det att tänka efter var man ska bo för att kunna räkna med en tryggad ålderdom, säger Pauna.
Reportagen om osäljbara glesbygdsfastigheter har också fått en politisk dimension. Centerns språkrör Suomenmaa talade om "centraliseringspropaganda" och skyllde på den sittande regeringen. Den fastslog att alla Finlands 5,5 miljoner invånare inte kan bo i huvudstadsregionen och runt några storstäder, det vill säga de som utpekas som huvudorter för de blivande social- och hälsovårdsområdena.
Men det är ingen propaganda att konstatera att centraliseringens makrotrend har konsekvenser både för hela regioner och för enskilda människor och hushåll.
Västnyland med sin blygsamma ekonomiska tillväxt och magra befolkningsökning är inte skyddat.
Så sent som i går dök ett gammalt spöke fram ur skuggorna: Landskapsförbunden i Egentliga Finland och Nyland och de berörda städerna försöker med hjälp av generös EU-finansiering och genom att hänvisa till EU:s färska spårvägspolitik blåsa nytt liv i Elsabanan mellan Helsingfors och Åbo via Esbo och Lojo.
Att nedklassningen av kustbanan är ett av de stora regionpolitiska hoten mot Västnyland nämner tillskyndarna inte, det måste regionen själv påminna om.