Omöjligt uppdrag?
För sex år sedan valde SDP den unge och relativt oerfarne riksdagsledamoten Jutta Urpilainen till partiordförande.
Början av hennes ordförandetid var skakig, hon gjorde en del missar i sitt offentliga framträdande, och lyckades inte hålla sin lärarinneimage i styr.
Men hon växte med uppgiften, och trots att resultatet i riksdagsvalet 2011 inte var bra kunde SDP i alla fall återta ställningen som regeringsparti. Och som finansminister kom hon direkt in i hetluften när finanskrisen djupnade.
Jutta Urpilainens partiledarfinal var magnifik, hennes tal till kongressen före valet har redan klassats som närhistoriens kanske mest glänsande politiska tal. Hade valet avgjorts av retoriken hade Antti Rinne varit chanslös.
Nu valde SDP igen en oerfaren ordförande. Antti Rinne är inte ens riksdagsledamot, han har byggt sin karriär i fackrörelsen. Men till skillnad från läget för sex år sedan får han inte mjukstarta som oppositionsledare, han måste fylla posten som finansminister och vice statsminister, den tyngsta och mest inflytelserika posten SDP har i regeringen.
Antti Rinne tog i går inte ställning till sin position i regeringen. Det spekulerades om att han kunde ta en lättare ministerpost, i stället skulle partiets grå eminens, Jutta Urpilainens företrädare som partiordförande Eero Heinäluoma ta hand om Finansministeriet.
Det skulle vara en märklig lösning.
En partiledare får ingen inskolning, han eller hon har det fulla ansvaret från dag 1. I Antti Rinnes fall betyder det att han måste ställa sig på samma nivå som statsministern. De SDP-are som valde Rinne för att åstadkomma en förändring har knappast tänkt sig att det är Eero Heinäluoma som ska verkställa den.
Rinne har krävt stora förändringar i regeringens budgetavtal, vill han genomföra dem finns det ingen bättre utgångspunkt än att vara finansminister.
Antti Rinne sade i går att ministerfrågan avgörs i partiorganen. Men det är klart att den nye partiordföranden bestämmer vilket uppdrag han vill ha. Går han in i regeringen som något annat än finansminister är det ett tecken på svaghet. För Antti Rinne är det en större miss än det drömsnömos som Jutta Urpilainen lanserade som nyvald ordförande.
Regeringen står nu inför ett skifte på de två tyngsta ministerposterna. Inom parentes vore det otänkbart att någon av Samlingspartiets tre ordförandekandidater skulle tveka inför statsministerskapet.
När det står klart om statsministern heter Jan Vapaavuori, Alexander Stubb eller Paula Risikko stundar det som kallas miniregeringsförhandlingar där regeringen uppdaterar programmet för resten av valperioden.
Där måste Antti Rinne lösa in sina vallöften och kräva att en större del av de 1,9 miljarder euro som staten får genom att sälja egendom läggs på stimulansåtgärder och inte på att amortera statsskulden. Han vill också riva upp beslutet att skära i barnbidragen.
Men om regeringen står fast vid målet att behålla den högsta kreditklassificeringen kan den inte ta tillbaka ett beslut som syftar till att balansera finanserna. Om Rinne kräver att det beslutet rivs upp står regeringen inför en kris som kan sluta med nyval.
SDP strävar inte efter nyval, men måste vara redo för det, sade Antti Rinne i går inför ordförandevalet. Nyval är ett logiskt alternativ eftersom Antti Rinne byggde sin profil på att kritisera den regering där hans parti har en stark ställning.
För partiledaren blir den första uppgiften att återställa enigheten efter en ordförandestrid som polariserade åsiktsmotsättningarna i partiet.
De som valde Rinne hoppas att SDP kan vinna tillbaka sitt förlorade väljarstöd genom att betona rollen som traditionellt arbetarparti. Men då riskerar man att avskräcka den stora gruppen mittenväljare som inte känner någon ideologisk släktskap med arbetarrörelsen, utan ser SDP som ett alternativ bland andra.
Om Antti Rinne ska lyckas där Urpilainen misslyckades måste han dels locka tillbaka dem som har sett Sannfinländarna som ett bättre alternativ, men utan att skrämma bort mittenväljarna.
Det kan hända att uppdraget är omöjligt.