Redan avgjort val?
Näringsminister Jan Vapaavuori har fått en flygande start i sin kampanj för att bli ny partiordförande för Samlingspartiet och därmed även statsminister.
Redan ett par dagar innan han själv under påsken meddelade att han kandiderar fick han ett helt uppslag i Helsingin Sanomat och sex helsidor i Suomen Kuvalehti och enkäter bland partiets aktiva visar att Vapaavuori är favorit.
Då hans på förhand sett kanske starkaste rival, riksdagsgruppens ordförande Petteri Orpo i går dessutom meddelade att han av familjeskäl inte kommer att kandidera börjar Vapaavuoris väg mot ordförandeskapet se ganska rak och slät ut.
Det finns visserligen flera potentiella kandidater och ingen kan väl tro att det inte skulle bli någon form av kamp.
Kommun- och trafikminister Henna Virkkunen ger ett besked inom en vecka och även utrikeshandelsminister Alexander Stubb har lovat ge ett svar före Valborg. Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko väntas också fatta ett beslut så småningom. Just nu förefaller det som om hon kan bli den enda motkandidaten till Vapaavuori.
Stubb och Virkkunen är båda redan kandidater i EU-valet. Teoretiskt är det möjligt att kandidera för båda posterna eftersom den som blir invald i EU-parlamentet har tid på sig till slutet av juni att meddela om man tar emot platsen. Samlingspartiet väljer ny ordförande drygt två veckor tidigare.
Men hur skulle de i praktiken kunna föra två olika kampanjer samtidigt? Den ena valrörelsen skulle lätt kunna uppfattas som oseriös.
En större och mer relevant fråga är om de två överhuvudtaget är seriöst intresserade av att nu föra en kamp om ordförandeskapet i Samlingspartiet?
Virkkunen var för några år sedan det stora stjärnskottet och den givna kronprinsessan i Samlingspartiet. Den misslyckade kommunreformen har emellertid lett till att hennes stjärna har dalat. Inte så mycket att ett inval i EU-parlamentet verkar osannolikt, men att hon skulle vinna ordförandekampen inom partiet förefaller inte troligt.
Alexander Stubb är partiordförandefavorit bland hela folket. Det framgick igen i går i Helsingin Sanomats mätning. Han är etta också bland Samlingspartiets väljare, men bland dem har Vapaavuori kommit betydligt närmare. Alla andra kommer långt efter.
Men nu är det ju inte folket som väljer Samlingspartiets ledare, det är ungefär 1 000 ombud på partikongressen. Då väger de politiska meriterna mer än kändisskap, då väger det över för Vapaavuori.
Många tvekar på om Stubb innerst inne vill bli partiordförande och åtminstone till en början också statsminister. Troligtvis hör han själv också till dem som tvekar. Inrikespolitik, från barnbidrag till pensioner och allting däremellan, har aldrig varit Stubbs favoritämne. Som partiordförande skulle en stor del av hans tid fyllas av den här typen av frågor, mindre sådant som gäller utrikespolitik och EU, alltså just de frågor som ligger honom närmast hjärtat.
Man ska inte bli överraskad om Stubb säger nej tack till ordförandevalet.
Det mesta talar för att Jan Vapaavuori blir Jyrki Katainens efterträdare. Vem får i så fall Samlingspartiet som ny ledare och vem får Finland som statsminister för åtminstone ett knappt år?
Han är målmedveten, viljestark, rättfram, en hård förhandlare och krävande chef.
Vapaavuori fick tidigt etiketten högerman, men den är inte lika tydlig längre. Han är marknadsliberal, men kan även ses som värdeliberal - alltså långt från ärkebilden av den konservativa högermannen.
Vapaavuoris skelett i garderoben har luftats redan tidigare, så det kommer knappast fram något nytt på den fronten. I sin tidiga ungdom hörde han till den lite vildare sorten och dömdes för stöld och misshandel och för 13 år sedan åkte han fast för rattfylla.
Hans förseelser har partifolket för länge sedan förlåtit och som politiker har han skött sig oklanderligt.
I Samlingspartiet har ju speciellt ungdomsorganisationen kraftigt tagit ställning för frivillig svenska, medan Jyrki Katainen bestämt hållit fast vid att svenskan bör vara obligatorisk.
Vid en presskonferens i tisdags sade sig tvåspråkiga Vapaavuori vara beredd att diskutera den obligatoriska skolsvenskan för att se om svenskan genom den gynnas på bästa sätt. Han tillade i alla fall att det måste finnas verkligt goda skäl att omvärdera frågan. Ifall han finner dessa skäl kan ett framtida samarbete med SFP bli nog så svårt.