Nya direktörer
Fyra kommuner i Västnyland står så småningom inför mer eller mindre samtidiga nyrekryteringar på kommunens högsta tjänstemannapost.
I Hangö, Raseborg, Ingå och Lojo är stads- respektive kommundirektörerna herrar över sextio, inom några år kan de dra sig tillbaka efter väl förrättat offentligt värv.
Det börjar bli dags för de förtroendevalda i respektive kommun att utforma en strategi för hur tjänsterna ska besättas.
Kommundirektören är kommunens synligaste och på många sätt också mest tillgängliga företrädare. Samma tillgänglighet kan inte förväntas av en fritidspolitiker.
Kommundirektörens synlighet kan också urarta i att han eller hon blir en åskledare för ett allmänt och inte sällan osakligt missnöje som får synligt utlopp i anonyma webbkommentarer, som ibland upphöjs till "debatt."
Kommunerna hars ansvar för en central del av hela välfärdssamhället, vid sidan av att de förvaltar och organiserar den fysiska miljön. En förtroendevald måste sätta sig in i svåra och komplicerade frågor för att kunna ta ställning till tjänstemännens beredning och beslutsförslag.
Arbetsmängden för de ledande beslutsfattarna närmar sig gott och väl ett heltidsjobb, men ändå förväntas de göra det på sin fritid.
När det väl blir aktuellt att återbesätta stads- eller direktörsposten är den första frågan om tjänsten ska vara tidsbunden eller permanent. Som VN:s artikel i går visade har båda modellerna för- och nackdelar.
Just nu dominerar de permanenta posterna, bara nio procent av stads- eller kommundirektörstjänsterna är tidsbundna.
Men om kommunreformen leder till att de rådande strukturerna verkligen ändras verkar det ändamålsenligt att tjänsterna är tidsbundna, det gör det lättare att besätta posterna i en sammanslagen kommun.
En tidsbunden kommundirektörstjänst skapar rotation på ett naturligt sätt. Samtidigt är det viktigt att perioden är tillräckligt lång för att ge den nödvändiga kontinuiteten i ledarskapet. Med samma motivering borde direktörens mandatperiod inte sammanfalla med fullmäktiges.
Ett tidsbegränsat uppdrag, eventuellt med möjlighet till förlängning, gör också att både direktören och de förtroendevalda kan sätta upp klara mål för perioden. Det kan man förstås också göra genom direktörsavtal som utvärderas regelbundet.
Nackdelen är bland annat att en kommundirektör som inte har uppdraget som avslutning på sin yrkeskarriär av naturliga skäl börjar intressera sig för följande jobb när kommundirektörsperioden närmar sig sitt slut. Samma fenomen gäller de flesta som har tidsbegränsade uppdrag, den avslutande delen av perioden fokuseras lätt på egna framtidsplaner. Det är också sannolikt att arbetsgivaren får betala för den osäkerhet som en tidsbunden anställning innebär i form av högre lön.
I dagsläget ser det ändå ut som om åtminstone Hangö och Raseborg behåller systemet med permanenta direktörer då de nuvarande avgår.
I Lojo verkar borgmästarmodellen väcka ett visst intresse.
Borgmästaren väljs bland fullmäktigemedlemmarna för en mandatperiod. I Tammerfors som är den enda staden som har en borgmästare är det ett heltidsarbete som kombinerar uppdraget som stadsstyrelsens ordförande och stadsdirektör.
Borgmästaren måste ha stöd av en majoritet i fullmäktige, vilket kan öka det parlamentariska inslaget i kommunpolitiken. Om valet leder till maktförskjutningar i fullmäktige avspeglas de också i den högsta ledningen.
Det här kan vara ett sätt att komma runt problemet med att förtroendeuppdragen blir alltför krävande för att kunna skötas vid sidan om ett heltidsjobb. Borgmästaren har en stark ställning och ett mandat som utgår från väljarstödet.
Men är det egentligen så stor skillnad gentemot dagens modell, där de ledande förtroendeuppdragen ändå fördelas mellan de största partierna? Också där finns ju en koppling till väljarstödet.
Den verkligt stora skillnaden uppstår om man tar ännu ett steg och går in för folkvalda borgmästare.