Gemensam politisk sak
Ett lugnande besked nådde Västnyland i tisdags. VR:s planer på att Y-tågen från och med i höst ska gå endast till Sjundeå - inte vidare till Ingå och Karis - har stoppats av Kommunikationsministeriet. Ett annat beslut hade varit vansinnigt ur många synvinklar.
Största lättanden känner man säkert i Ingå där Y-tågen är en verklig livsnerv. Från och till Karis finns visserligen också andra tågförbindelser, men de är betydligt dyrare. Från Sjundeå igen skulle alla avgångar västerut ha klippts av om Y-tågen bara skulle gå mellan Sjundeå och Helsingfors.
VR ville lägga ned trafiken med hänvisning till dålig lönsamhet och tidtabellsproblem. Det var i högsta grad haltande motiveringar. Lönsamheten behöver VR inte bry sig om eftersom trafiken upprätthålls genom avtal som finansieras av Kommunikationsministeriet, oberoende av passagerarantalet.
Tidtabellsproblemen förefaller för sin del mer bero på Intercitytågens förseningar, inte Y-tågens.
I ett längre perspektiv är nu inget annat vunnet än tid. Vad som händer efter 2015 vet vi inte. Västnyland har med åren tvingats föra många kamper för att bara behålla något. Det har blivit en hel del avvärjningssegrar, men det har inte gett något nytt - bara en bibehållen servicenivå för en tid.
Vi har vant oss vid att glädja oss åt detta. Det gör vi också nu, då Y-tåget fortsätter att gå. Men osäkerheten lever kvar att det följande gång går sämre. Det gäller att nu fortsätta kampen så att vi är så väl rustade som möjligt då VR nästa gång förklarar krig.
För att kriget slutligt ska vinnas krävs att alla styrkor som kan uppbådas ställer upp. Det är också en klar fördel om alla försvarar västnyländska intressen på en gemensam front. Ifall styrkorna grupperar sig separat och använder sig av olika taktik finns det en risk för att motståndaren lättare går segrande ur striden.
Alla västnyländska kommuner lämnade in en gemensam skrivelse, fyra västnyländska riksdagsledamöter från SDP, SFP och Saml skickade en gemensam skrivelse till Kommunikationsministeriet, SFP:s ordförande betecknade VR-planerna som oacceptabla, socialdemokratiska lokalföreningar samlade sig i en skrivelse för Y-tågen och cirka 2500 invånare skrev under en protestlista som överlämnades till ministeriet.
Trafikminister Merja Kyllönen, Vänsterförbundet, lyssnade på de västnyländska rösterna och stoppade VR:s planer.
Det fanns en kampvilja och beredskap på bred front att försvara Y-tågen. Bra så. Men ändå kunde några inte låta bli att försöka plocka politiska poäng genom att framhäva sitt eget partis insatser och samtidigt ifrågasätta eller svartmåla andras insatser.
Fullmäktigeledamot Harry Yltävä (VF) framhöll i en insändare (VN 1.2) att på grund av Ekenäs- och SFP-dominansen i Raseborg prioriteras inte längre järnvägsförbindelserna till orten.
Att Ekenäs- och SFP-politiker inte skulle ömma för förbindelserna till den egna staden bara för att själva knutpunkten finns i Karis låter absurt.
Att påstå att Yltäväs partibroder Veikko Saarto (DFFF) som trafikminister var den som på 1970-talet räddade kustbanan ur ELSA:s klor känns också lätt överdrivet. Knappast stod västnyländska politiska krafter från de då dominerande SFP- och SDP-grupperna heller då tysta och passiva.
Nina Wessberg (SDP) var för sin del i en diskussion på Yle Västnyland tidigare i veckan mån om att påpeka att socialdemokraterna minsann var de första som reagerade på hotet mot Y-tågen. Till skillnad från SFP hade SDP också representanter på plats då minister Kyllönen besökte Karis station för två år sedan, underströk hon.
Att som i den förda kampen för att bevara Y-tågen så split, tala illa om, ifrågasätta och nedvärdera olika grupperingars insats i försvaret gynnar inte den gemensamma saken.
Liknande politisk smutskastning har också förekommit exempelvis då Nylands Brigad i Dragsvik var hotad och kring försvarsmaktens pågående upphandling av lastbilar. Har det gynnat Västnyland? Knappast.