Dotterbolagsekonomi
Ett och ett halvt år efter FN Steels konkurs är det klart att nyheten om att stålbolagen SSAB och Rautaruukki går samman väcker oro bland annat i Västnyland, där Ruukkis rörfabrik i Lappvik ger arbete och utkomst åt cirka nittio anställda.
Tidigast i sommar, när affären är klar, klarnar det vilka konsekvenserna blir för de olika enheterna.
Fusionen, som går till så att SSAB köper upp Rautaruukki, ska medföra rationaliseringar och den förväntas leda till att arbetsstyrkan minskar med fem procent, cirka 900 personer, främst i Sverige och Finland.
Att den nya koncernen blir svenskägd innebär bland annat att namnet Rautaruukki försvinner, och givetvis att företaget leds från Sverige.
Det här har gett upphov till en del primitivreaktioner i finländsk offentlighet, till exempel lät SDP-riksdagsledamoten Jouko Skinnari förstå att Sverige fortfarande styr, trots att det svenska väldet över Finland tog slut för 200 år sedan. En sannfinländsk riksdagsledamot säger för sin del att en betydande del av den finländska industriproduktionen nu kommer i händerna på "utlänningar."
Men Rautaruukkis nuvarande ägare kommer ju att äga över 40 procent av det nya bolaget, låt vara att majoriteten och bestämmanderätten finns i Sverige. Det finns inte heller några belägg för att ett nationellt ägande skulle skydda ett krisdrabbat storföretag från hårda nedskärningar.
Kritikerna tycks dessutom ha missat att det krävs två parter för att en affär ska gå i lås. Ingen tvingar statens ägarbolag Solidium att sälja ut sitt ägande i Rautaruukki, däremot anser den finländska ägaren att fusionen är ett bättre alternativ än att fortsätta som tidigare. Man kan också notera att SSAB:s viktigaste ägare är det privatägda investeringsbolaget Industrivärden, inte svenska staten.
Marknaden gillade affären, Rautaruukkis aktie steg med 30 procent.
Konkurrensen är hård inom den globala stålbranschen, priserna pressas framför allt av tillverkarna i Asien. En branschrationalisering där två globalt sett små företag i grannländerna Sverige och Finland slås ihop ska ge bättre verksamhetsförutsättningar för tillverkningen i båda länderna.
Arbetsminister Lauri Ihalainen sade för sin del att arrangemanget säkerställer fortsatt stålproduktion i Finland. Förhoppningsvis är hans optimism välgrundad och inte bara ett pliktskyldigt fromt önskemål.
Men i ett bredare perspektiv kommer man inte ifrån att makten över ännu ett stort finländskt industriföretag flyttar bort från landet. Samme Skinnari, som har suttit i Rautaruukkis förvaltningsråd, träffar bättre när han säger att affären illustrerar den rådlöshet som just nu råder i det finländska näringslivet.
En orsak är att två av Finlands industriella grundpelare, elektroniken och metallindustrin, samtidigt vände nedåt. Sedan 2007 har värdet av metallförädlingen sjunkit med 70 procent medan elektroniken har backat med 80 procent. Nokia körde ju ned sin mobiltillverkning ända tills det här forna flaggskeppet för finländskt industrikunnande såldes till Microsoft.
Finland håller på att bli en dotterbolagsekonomi. I en dotterbolagsstruktur görs vanligen ett företags utvecklingsarbete där företagets huvudkontor finns, och det är också där koncernen beskattas.
Men ett dotterbolag som har strategisk betydelse för hela koncernen har en ganska stark ställning. För det nya SSAB är en viktig fråga i ett finländskt perspektiv om de finländska enheterna kan fortsätta att specialisera sig, eller om den delen av verksamheten koncentreras till fabrikerna i Sverige medan de finländska enheterna bara producerar stål som förädlas någon annanstans.
För Lappvikfabrikens del konstaterar Rautaruukkis vd Sakari Tamminen att rörtillverkning hör till Rautaruukkis kärnverksamhet medan SSAB inte har motsvarande tillverkning. Förhoppningsvis betyder det att SSAB bedömer att det är lönsamt att finnas kvar i den nischen, och att enheten i Lappvik har en meningsfull plats i den nya strukturen.