Sibirien skrämmer inte
När Sten Öhman för nästan nio år sedan talade för en samgång mellan de kommuner som nu utgör Raseborg plus Hangö och Ingå kostade det honom hans politiska karriär i Hangö.
Men han har kommit tillbaka, och sitter nu i fullmäktige och som vice ordförande i stadsstyrelsen.
I tisdagens VN gjorde han ett nytt, politiskt obekvämt utspel.
Han är inte rädd för kyla, i politisk jargong är ju Sibirien en ort där ovälkomna politiska initiativ kan leda till fördjupad insikt.
Sten Öhman föreslår att Raseborg, Hangö och Ingå utreder ett samarbete inom den grundläggande hälsovården. Med knappt 44 000 invånare är de tre kommunerna klart över gränsen för ett hälsovårdsområde på basnivå, 20 000 invånare, som enligt principerna för social- och hälsovårdsreformen ska räcka till i hela landet utom Nyland. Arbetsgruppen som planerar reformen vill att Nyland utgör ett enda social- och hälsovårdsområde där basområdena bildas kring sex städer, i Västnyland handlar det om Lojo.
I resten av landet räcker det med 50 000 invånare för att bilda ett social- och hälsovårdsområde som också svarar för en stor del av den specialiserade sjukvården. Raseborg, Hangö och Ingå ligger en bit under gränsen, men med tanke på att de ursprungliga politiska riktlinjerna för reformen innehåller en skrivning om att gränserna kan underskridas om det är ändamålsenligt av språkliga skäl är det inte otänkbart att en stark vilja i de tre kommunerna kunde ge dem ett eget social- och hälsovårdsområde.
Men arbetsgruppen har som bekant struntat i skrivningen om språkförhållanden. I stället fastslår gruppen att tvåspråkighet är vanlig bland de svenskspråkiga "i synnerhet i södra Finland." På det sättet avfärdar den behovet av språkligt betingade speciallösningar.
Man måste utgå från att regeringen inte låter sin vilja köras över av en arbetsgrupp utan återgår till den politiska originalversionen både när det gäller språken och den grundlagsenliga jämställdheten mellan landet kommuner – diskrimineringen av invånarna i de mindre orterna i Nyland är rimligen grundlagsvidrig. I så fall är Sten Öhmans förslag helt realistiskt.
De tre kommunerna har lång erfarenhet av samarbete inom Västra Nylands hälsovårdsområde. Man kan inte tala om några betydande kulturskillnader mellan dem, att sy ihop en gemensam vårdförvaltning är knappast något oöverkomligt problem. Dessutom, vilket man inte ska underskatta, är invånarnas politiska sympatier så som de märks i kommunalvalen ganska likartade.
Att Öhmans – och många andras – tanke på en kommunsammanslagning gick på grund är ingen orsak att inte pröva ett vårdsamarbete.
Sten Öhman föreslår ju inte en fusion, han är helt på det klara med att det inte finns politiska förutsättningar för en sådan i det här läget. Att den obligatoriska utredningen skulle ändra på det är inte sannolikt.
Kaj Lindholm, som i egenskap av stadsdirektör i Karis arbetade aktivt för samgången som ledde till Raseborg, skriver i en kolumn i gårdagens VN att Raseborgs dåliga rykte åtminstone delvis beror på stadens informationspolitik. Sten Öhman tror för sin del att Hangö och Ingå hade för med element som kunde ha lett till en sundare ekonomi i Raseborg.
Hangös status som högt skuldsatt kriskommun stöder inte den tanken, och den femåriga anställningstryggheten som försvårar nedmonteringen av parallella funktioner hade ju ändå varit i kraft.
Men de här faktorerna hindrar inte ett vårdsamarbete.
Att de berörda kommunerna helt kan förlora kontrollen över sin social- och hälsovård, den tyngsta posten i budgeten, har väckt förvånansvärt få reaktioner.
Centralisering och färre och större vårdenheter är det uttalade målet med social- och hälsovårdsreformen. Arbetsgruppens modell betyder att Lojo styr och sjukhuset i Ekenäs sannolikt försvinner.
Sten Öhman kan inte vara den enda förtroendevalda i Hangö som tycker att det här inte är i Hangöbornas intresse.