Utmanare i SDP?
Fackförbundet Pros ordförande Antti Rinne fördes i höstas fram som ny ordförande för Socialdemokraterna.
Förslaget kom från fackligt SDP-håll. Då sade Rinne att han överväger att utmana Jutta Urpilainen vid SDP:s kongress i maj, ett par veckor före EU-valet. Nu lovar han ge besked i början av februari.
Rinne har inte varit passiv, i går berättade Helsingin Sanomat, som utgår från att han ställer upp, att han har resonerat om SDP:s situation i vida partikretsar, och att han tänker träffa de SDP-anslutna fackledarna innan han meddelar sitt beslut.
Det enda som kan ändra hans inställning är ifall sonderingarna inom partiet visar att stödet för honom är svagare än väntat.
Under veckoslutet visade FNB:s kartläggning bland SDP:s kretsordförande att de väntar sig att det blir ett verkligt ordförandeval, och att de också välkomnar att Urpilainen får en utmanare.
Men de är också noga med att framhålla att de inte vill byta ut Jutta Urpilainen, däremot ser de gärna att stödet för henne mäts i ett val med en seriös motkandidat.
Men Antti Rinne antas inte ställa upp bara för att den sittande ordföranden ska kunna stärka sin ställning. Han vill nog ha en rejäl chans att segra.
Men just nu verkar hans möjligheter inte särskilt stora.
Strax efter jul visade en mätning som HS hade låtit göra att den populäraste efterträdaren till Jutta Urpilainen var SDP:s tidigare ordförande Eero Heinäluoma. Nästpopulärast var den evige utmanaren Erkki Tuomioja. Antti Rinne låg långt ned på listan, han stöddes bara av 3 procent av SDP-anhängarna.
Att Heinäluoma skulle ställa upp är mycket osannolikt, han bygger drag för drag upp en position som kandidat i nästa presidentval. Det förra valet, där Paavo Lipponen fick 6,8 procent av rösterna, blev ju en svidande katastrof för SDP.
Enbart fackröster räcker inte till för att göra Antti Rinne till SDP-ordförande, i dagens läge beräknas han få stöd av cirka en tredjedel av kongressdelegaterna.
SDP:s vikande väljarstöd personifieras i partiledaren – på samma sätt som Centerns raketuppgång ses som Juha Sipiläs förtjänst.
Jutta Urpilainen försökte ge SDP ett nytt tilltal, men det gick inte hem vare sig hos de egna medlemmarna eller hos väljarna. Hennes karriär har varit en serie valförluster – som har kallats "avvärjningssegrar" när förlusten blev mindre än galluparna gav vid handen.
Jutta Urpilainen tänkte rätt när hon ville fånga upp den växande gruppen välutbildade kvinnor företrädesvis i den offentliga sektorn, men hon gjorde det på ett sätt som stötte bort den hårda kärnan av fackanslutna industriarbetande män. Att den inflytelserika metallfackslobbaren Matti Putkonen nu är partiarbetare på Sannfinländarnas partikansli är en symbol för besvikna SDP-väljare som har vänt sig till Sannfinländarna.
En mätning av vilka som är de populäraste statsministerkandidaterna visade samma trend, Timo Soini har nu större stöd som statsminister än Jutta Urpilainen.
Det fäller inte henne som partiordförande, men då riksdagsvalet i stor utsträckning handlar om vilket parti som blir störst och får den första chansen att bilda regering är det ändå en faktor som försvagar SDP:s image bland väljarna.
Men SDP:s kretsbossar är på rätt spår. Det bästa för en partiordförande som inte tänker ge upp utan vill kämpa för sin plats är att få förtroende i ett val där motkandidaten är stark och trovärdig.
Och Jutta Urpilainen är ingalunda chanslös. Hon höll en hög profil i förhandlingarna om EU-stödet till krisländerna, och hon försöker också visa prov på ansvarstagande när hon vill påstå att det är SDP som går i täten i kampen för att rädda statsfinanserna – vilket nog är en sanning med avsevärd modifikation.
Den som utmanar Jutta Urpilainen måste också ta avstånd från SDP:s linje i regeringen, om han eller hon vill stå för ett trovärdigt alternativ i riksdagsvalet 2015.
Då handlar det redan om regeringen Katainens överlevnad.