Inte sämre, kanske bättre
2013 var året då EU:s ekonomi inte längre försämrades.
År 2012 satt EU-ledarna i utdragna krismöten för att dämma upp finanskrisen och förhindra att själva fundamenten för EU hotades. Prognosmakare som förutspådde eurons sönderfall, snarare förr än senare, fick gott om utrymme i medierna.
Men pessimisterna tog fel. EU:s krishantering var säkert inte perfekt, och euroskeptiska och -kritiska nationalekonomer framför allt i USA och Storbritannien kommer att ha gott om material för artiklar och akademiska seminarieövningar när de vill visa hur klantigt man kan hantera en kris.
Men på gott och ont är EU en union av självständiga stater, och då måste beslutsfattandet få ta tid, och utgå från det som är politiskt möjligt att genomföra.
I efterhand kan man se att det som till slut gjorde att euron fick fast mark under fötterna var centralbankschefen Mario Draghis meddelande i augusti 2012 att ECB har tillräckligt med muskler för att försvara euron, och att man också tänker använda dem om det behövs.
Under slutet av 2013 kom några konkreta tecken på att situationen verkligen har förbättrats. Två – Irland och Spanien – av de fyra länder som fick del av euroländernas gemensamma krisprogram har nu antingen lämnat programmet eller – Portugal – beslutat att göra det. Grekland är fortfarande fäst vid livlinan, och trots att landets premiärminister har deklarerat att Grekland inte behöver några nya stöd är det få som tror på det. Men det är svårt för det grekiska ordförandeskapet att hantera en process där Grekland ber om mera stöd.
Ränteskillnaden mellan Tysklands och Italiens och Spaniens statslån är nu lägre än två procentenheter, så liten har skillnaden på lånemarknaden inte varit sedan sommaren 2011. Men i domedagsprofetiorna stod Italien, och sedan kanske Frankrike, näst i tur för att behöva krishjälp.
EU-kommissionärerna Olli Rehn och Viviane Reding skrev i en gemensam artikel i gårdagens Helsingin Sanomat att utvecklingen visar att EU valde en fungerande krishanteringsstrategi.
Visst, strategin fungerade, men priset är högt. Arbetslösheten är ett växande problem, tillväxten är blygsam, och alldeles otillräcklig för att på allvar få fart på ekonomin. Och i krisens spår har främlingsfientliga, rasistiska och ultranationalistiska krafter börjat göra sig alltmera gällande i det ena landet efter det andra. Det europeiska 1900-talets mörka förflutna stiger igen upp till ytan.
Krisen har också blottlagt en annan svaghet: Europa är inte längre någon första rangens aktör i den globala ekonomin.
När USA under Barack Obamas första presidenttid flyttade fokuset för sin utrikespolitik från Europa mot Asien, från Atlanten till Stilla havet visade det en bestående tyngdpunktsförskjutning.
Europas framtid beror i allt högre grad på om EU kan agera som en helhet, eller om kohesionen mellan medlemsländerna försvagas och de nationalistiska intressena tar över. I ett sådant scenario har stora länder, Tyskland, Frankrike, Italien, möjligheter att hävda sina intressen. Men det har inte de mindre medlemsländerna.
Är Finlands ställning i världen starkare som en del av ett starkt EU eller som ett litet land i Europas nordliga utkant?
De sammanhållande krafterna stärktes ändå vid årsskiftet då Lettland blev det artonde eurolandet.
Cirka 60 procent av invånarna i Lettland är kritiska mot euron, för många är den egna valutan en lika viktig symbol för självständigheten som flaggan. Men för ett land som under 1900-talet hade sex olika valutor innebär euron också en starkare förankring i Europas demokratiska kärna.
Lettland genomförde ett stramt ekonomiskt program för att uppfylla eurokraven, förverkligandet försvårades av finanskrisen som drabbade Lettland hårt. Det sociala priset har varit högt, mer än 100 000, främst unga och välutbildade, har lämnat landet.
Men trots det har premiärminister Valdis Dombrovskis som har drivit igenom åtgärderna blivit omvald två gånger. Det verkar som om letterna har tyckt att vägen till euron visserligen är svår, men att det ändå lönar sig att fortsätta längs den.