Det gäller mer än vården
Hela Nyland bildar ett enda social- och hälsovårdsområde. På det här området verkar sex områden på basnivå, med städerna Helsingfors, Vanda, Esbo, Hyvinge, Lojo och Borgå som ansvarskommuner.
Så ser social- och hälsovårdsreformen ut i Nyland enligt arbetsgruppens rapport.
Det är ett förslag som kan ändras innan reformen har passerat riksdagen. Men samtidigt är det den här modellen som styr det fortsatta arbetet.
Nyland är ett undantag från de principer som hittills har gällt. Där har en bärande tanke varit att social- och hälsovårdsområdena utgörs av kommuner med minst 50 000 invånare, medan basområdena bildas av kommuner med minst 20 000 invånare. Så är det fortfarande i resten av landet, men inte i Nyland.
Det gör bland annat att Raseborg, hemvist för Västra Nylands sjukhus, förlorar inflytandet över sin vård och omsorg.
Social- och hälsovårdsområdet ordnar alla social- och hälsovårdstjänster i sitt område. Områdena på basnivå kan ordna service som motsvarar dagens hälsovårdscentraler och socialväsen.
I dag svarar Raseborg, och för den delen också Hangö, Ingå och Sjundeå, för den här närservicen, bland annat äldrevården. I framtiden organiseras den av Lojo, visserligen enligt beslut som fattas i ett representantskap där alla kommuner är representerade.
Men vem anställer personalen? Basområdet eller social- och hälsovårdsområdet?
Det finns ett gott motiv för att låta Nyland utgöra ett enda social- och hälsovårdsområde. Det är att man vill bevara så mycket som möjligt av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Det har varit ett genomgående krav i kommunernas remissutlåtanden under de tidigare skedena av arbetet.
I gruppens förslag sägs att social- och hälsovårdsområdena i huvudsak förvaltas av en ansvarskommun, men att man också kan använda en samkommunsmodell. Samkommunen är mer eller mindre skräddarsydd för Nyland. I praktiken betyder det att social- och hälsovårdsområdet inte organiseras som en rotel i Helsingfors stad, utan att det finns ett beslutande organ med representanter för alla kommuner i området.
Men det praktiska inflytande som modellen ger är begränsat och kan jämföras med de små kommunernas inflytande på HNS.
När arbetsgruppen ledd av Samlingspartiets riksdagsgrupps ordförande Petteri Orpo drog upp de politiska riktlinjerna för det fortsatta reformarbetet fanns det en del skrivningar av speciellt intresse för servicen på svenska.
Det handlade bland annat om möjligheter att underskrida de fastslagna befolkningsmängderna om det var ändamålsenligt med tanke på de språkliga förhållandena. I samma kategori fanns principen om att Kårkulla som organiserar servicen för personer med speciella behov i hela Svenskfinland ska finnas kvar.
Av de här principerna finns ingenting kvar i slutrapporten. Där sägs det på tal om de språkliga rättigheterna att "i synnerhet i södra Finland är tvåspråkigheten vanlig bland den svenskspråkiga befolkningen." Varför detta konstaterande, som uttrycker en strävan att ge mindre tyngd åt rätten att i alla sammanhang få använda sitt svenska modersmål?
Vid sidan av nedklassningen av Raseborg är det här ett bakslag för det som brukar kallas svensk politisk intressebevakning.
Den svenska riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander säger att nedklassningen av Raseborg och hotet mot Kårkulla är oacceptabla.
Hon och hennes kolleger i regering och riksdag har ett svårt men mycket viktigt jobb framför sig då de ska rätta till de här skevheterna.
Eftersom social- och hälsovårdsreformen kommer att styra utformningen av kommunreformen är det inget mindre än möjligheterna att bevara offentliga strukturer där svenskan fortfarande har en stark ställning i Finland som står på spel.
I förlängningen gäller det om Finland fortfarande ska vara ett land med två nationalspråk.