Regler och förnuft
Finländarnas liv och leverne regleras på otaliga sätt.
I de allra flesta fallen är reglerna som säger vad man får och inte får göra både vettiga och nödvändiga för att samhället ska fungera på ett någorlunda organiserat sätt.
Däremot är det inte säkert att alla påbud som utgår från det som myndigheterna betraktar som medborgarnas eget bästa är lika självklara. Vuxna människor har stor frihet att ordna sina liv som de själva vill. Det här är självklart i ett demokratiskt samhälle, men det finns många länder där den här friheten är begränsad eller helt inskränkt, och där individens fri- och rättigheter uppfattas som ett allvarligt hot mot hela samhällssystemet.
Viljan att i bästa välmening ställa upp regler för andras liv begränsar sig inte till myndigheterna, det visar ett par fall som medierna nyss har rapporterat om.
En 71-årig dam i Åbo blev uppringd av en försäljare hos en teleoperatör. Försäljaren erbjöd bredbandsanslutning och en pekdator, och damen tyckte det lät bra. Men när försäljaren bad om hennes personuppgifter fick hon veta att bolaget har gett försäljarna direktiv om att inte göra affärer med personer som är födda före 1944 (eller möjligen 1945) utan att kontakta någon anhörig. Det hjälpte inte att damen meddelade att hon är vid sina sinnens fulla bruk och sköter alla sina angelägenheter själv. För att damen skulle få det hon ville ha fick säljaren lov att ringa damens dotter, som sade samma sak, att mamman nog sköter sig själv.
Men inte ens det räckte, försäljaren ringde dottern ännu en gång för att kontrollera att mamman också fick köpa ett virusskydd till anslutningen.
Åbodamen tycker – med en viss rätt – att hon utsattes för åldersdiskriminering. Konsumentverket håller med, om personen är rättsmyndig är åldern inget hinder för att ingå avtal.
Teleoperatören säger att man för några år sedan stämdes inför marknadsdomstolen för att en del försäljare hade vilselett gamlingar som inte visste vad de hade avtalat om. Nu har försäljarna fått direktiv om att verkligen förvissa sig om att köparen förstår allting, och i tveksamma fall ska man vara i kontakt med anhöriga.
Saken har naturligtvis två sidor, vilket en tidigare anhörig till en minnesstörd åldring konstaterade i en insändare i Helsingin Sanomat. En person som lider av minnesstörningar försöker ofta dölja det, både för sig själv och omvärlden, och det här är inte alltid så lätt att genomskåda. I sådana fall är det förstås bra att kolla med en anhörig.
Men ska man för den skull utgå från att alla som är födda efter ett visst datum är förvirrade och inte kan sköta sig själva? Från säljarens synpunkt är valet enkelt: hellre riskera att en kund blir sur än att få en fällande dom i marknadsdomstolen.
Men det finns finkänsligare sätt att göra den här kontrollen, kanske den första åtgärden kunde vara att ringa upp kunden på nytt efter en dag eller två innan man gör upp affären?
Då måste företagets avlöningspolicy vara sådan att försäljaren inte går miste om sin förtjänst på grund av det.
En mamma i en stormarknad i Vanda råkade också ut för en försäljare som nitiskt höll sig till reglerna.
Mamman hade lovat sin snart femåriga son en film som var förbjuden under sju år, men hon fick inte köpa den eftersom hon var i sällskap med sonen. Försäljaren hänvisade till åldersgränsen.
Men åldersgränser för filmer är rekommendationer, inte lag. De kan inte jämföras med åldersgränserna för alkoholinköp eller tobak.
Vid Centralen för mediefostran och bildprogram säger man att föräldrarna naturligtvis får använda sitt omdöme och låta barn se filmer som de enligt rekommendationen är för unga för, om föräldrarna tycker att barnet är moget för det.
Men kedjan ger sin försäljare rätt, policyn är att hålla sig bokstavligt till rekommendationen.
Butiken tar på sig att uppfostra både barn och föräldrar.
Men det låter nog som om affärskedjan då ger sig en litet för stark myndighetsroll – vilket är ett annat sätt att säga att den utgår från att dess kunder inte kan ta ansvar för sig själva.