Låt sederna förändras
Lucia har fått sin krona och är redo för sina uppdrag.
Snart sagt varje skola, daghem, ålderdomshem och kyrkby i Svenskfinland kommer att få besök av den här ljusbärerskan, som genom sina hundratals inkarnationer i olika åldrar redan hunnit framträda på flera ställen.
Jultorgen öppnar. I fredags inleddes den stora julmarknaden i Ekenäs och i lördags började motsvarigheten i Lojo.
Och på söndag när det tredje adventsljuset tänds påminns vi om att julhelgen faktiskt är här riktigt snart. Släkten och familjen samlas då kring julbordet och kring granen, som man alltid gjort.
December är den månad då sederna tas till heders och dem ruckar vi ogärna på.
Det är kanske så vi upplever det. Men egentligen följer både luciatraditionen och julfirandet mönster som ständigt förändras.
Kärnan är gammal men de yttre ramarna justeras hela tiden.
Lussetraditionen kan till en del spåras långt bakåt i tiden – Sankta Lucia led martyrdöden på Sicilien på 300-talet – men i den form vi känner den här i Norden handlar det ändå om ett ganska nytt fenomen.
Det var för ett sekel sedan som seden med luciatåg började spridas inom det svenska språkområdet och det skedde ofta med pressens hjälp. Också Västra Nyland drog sitt strå till stacken. Genom en läsartävling som tidningen ordnade hösten 1948 valdes Heidi Sandström från Evitskog till regionens första lucia.
I dag upplevs lucia som en av de mest kännetecknande traditionerna för det svenska Finland och kunde säkert användas som ett skolexempel på hur en sed etableras inom en viss befolkningsgrupp.
Under senare år har lucior spridit ljus också i rent finska sammanhang, till exempel på daghem. Håller traditionen på att breda ut sig ytterligare?
Det finns säkert de som gärna utvecklar seden så att den blir mer allmänt finländsk än uttalat finlandssvensk, men samtidigt kan man se det som en del av mångfalden att traditionerna frodas på olika sätt på olika håll.
Jultablån tiernapojat ("stjärngossarna") som bygger på berättelserna om Jesu födelse är mycket känd inom den finska kulturen, men har inget fotfäste i Svenskfinland. Spelet fick fart under slutet av 1800-talet och framförs ofta av pojkar som klätt ut sig till bibliska personer.
I vilken form tablån kommer att leva vidare är svårt att säga, och detsamma gäller förstås också lucia.
Då julgranen på 1800-talet blev allt vanligare i hemmen kunde den hänga i taket eller stå på bordet, och den förr ganska ilskna tomten som strök omkring på gårdarna har med åren blivit rätt snäll.
En julmeny som består av äpplen och gröt som i stugorna för några generationer sedan skulle inte väcka större succé i dag. Hur många är det som äter lutfisk på julen numera?
Julglöggen var ännu på 1960-talet ett ganska ovanligt fenomen i Finland, men upplevs numera som en omistlig del av julen.
Julfirandet är inte alls statiskt, utan består av ett plock från olika håll och tider.
Det enda rätta sättet att fira jul är att ta helgen som man själv finner är bäst, vilket också innefattar alternativet att inte alls uppmärksamma den. Det är lika korrekt som att bjuda hem breda släkten till ett dignande julbord.
För många är julen den högtid då ensamheten kan kännas som tyngst. När de flesta i omgivningen samlas kring vänner, barn och barnbarn kan den som inte har någon att besöka uppleva sin situation som extra tung.
De bevisligen ständigt föränderliga sederna kring julen borde formas så att allt fler ensamma tas med i firandet. Helgen blir knappast sämre om man låter en eller flera vänner få tillfälligt tillträde då släkten samlas.
Få av dem som på allvar vågat varva ner inför jul har väl heller ångrat sig. Att inte låta sig dras med i konsumtionshysterin och ha modet att gallra bland alla måsten inför helgen kan vara just den lisa för själen som de flesta av oss behöver mitt i vintermörkret.
Jultraditionerna kan gott utvecklas vidare och gärna i den riktningen att helgen verkligen betyder vila och gemenskap.