Hemma alltid bäst?
Den nya äldreomsorgslagen trädde i kraft den första juli i år. Lagens syfte är att stödja den äldre befolkningens välbefinnande och hälsa.
Individuella behov är ett av nyckelbegreppen i lagen. Men samtidigt innehåller den en klar prioritering av vård och service som gör det möjligt för den gamla att bo kvar i sitt hem.
Den här tanken återfinns i ännu starkare form i regeringens färska strukturpaket. Den klart största enskilda kostnadsminskningen, 300 miljoner euro, nås genom att minska institutionsvården för äldre. Allt fler ska bo hemma allt längre, sammanfattade Hufvudstadsbladet i ett reportage.
Men rimmar det här verkligen med äldreomsorgslagens princip om att vården ska ges enligt individuella behov? Regeringen säger ju inte att avsikten är att höja kvaliteten inom äldreomsorgen genom att göra det möjligt att bo hemma längre, målet är uttalat fiskalt.
Det är ju ingen ny tanke att prioritera hemmaboende framom institutionsboende. Men äldrevård där man prioriterar hemmaboende är inte gratis, låt vara att samhället inte behöver bygga flera institutioner.
Och alltför ofta är beslutsfattarnas idealiserande av hemmaboendet inte förankrat i verkligheten. Ensamma, rädda, sängbundna gamla får några snabba dagliga besök av en hemvårdare som sällan har tid att fungera som den nödvändiga sociala kontakten mellan hemmets fyra väggar och omvärlden.
Hemmen ser dessutom väldigt olika ut. För att en äldre ska klara sig hemma krävs det ofta en hel del hjälpmedel. Men redan lägenheternas trånga badrum ställer till problem. Detsamma gäller höghus utan hiss.
Det är inte svårt att inse att många hemmaboendes livskvalitet skulle förbättras betydligt om de kunde bryta sin isolering och leva tillsammans med andra – låt vara att man kallar det institutionsvård.
Och hur rimmar målet att så många som möjligt ska bo kvar hemma med det faktum att antalet gamla med olika slags minnes- och personlighetsstörningar växer i takt med den ökade livslängden?
För den minnessjuke är det möjligen god vårdkvalitet att få bo hemma – men det behöver inte gälla för en lika gammal make eller maka.
Vid Institutet för hälsa och välfärd, THL, har man stora förväntningar på den nya tekniken. Videoförbindelser via mobilen, rörelsedetektorer och trygghetslarm ska göra det möjligt att fjärrövervaka den gamla.
Men är det en värdig ålderdom att dygnet runt, i sitt eget hem, vara inom räckhåll för en kamera och övervakad på en bildskärm någonstans – kanske där det för tillfället är billigast att ha en stor övervakningscentral?
Vid THL är man också medveten om att kommunerna sparar genom att ersätta institutionsvård med resurserat serviceboende. Inom det resurserade serviceboendet betalar klienten förutom hyra också för vård som ingår i institutionsvården, bland annat läkarvård och mediciner.
Finansieringsbasen förändras, det kan hända att de gamla själva får betala mera än tidigare, säger Harriet Finne-Soveri vid THL. Den här processen har ju ingen bestämd slutpunkt.
Ser man här början till en gradvis förändring både av förmögenhetsförhållandena och av de politiska prioriteringarna i samhället? Vårdbehövande gamla använder sina ekonomiska resurser till att handla upp vård och omsorg som brukade ingå i begreppet välfärdssamhälle – och som de har finansierat med sina skatter. Men om samhällstjänster i allt större utsträckning ersätts med privat upphandlad service minskar benägenheten att acceptera det höga skatteuttaget som utgör välfärdssamhällets ekonomiska bas.
Den äldre generationens tillgångar konsumeras av dem som har skapat dem, de går inte längre i arv till de yngre. Då störs en process som har bidragit till att varje generation har kunnat få det litet bättre än den tidigare. Det har bidragit till ökat välstånd i hela samhället.
Om servicen dessutom produceras av multinationella vårdföretag i skatteparadis stannar resurserna inte ens i hemlandet.