Vem ska betala?
Diskussionen om rättvist och orättvist när det gäller arbetsgivarnas kostnader för kvinnliga anställda med små barn blossar upp då och då.
Folkpensionsanstalten ersätter en stor del av arbetsgivarens utgifter för vårdledigheten, men de indirekta kostnaderna i form av vikarielöner, omorganiseringar och i ett senare skede vården av sjuka barn faller tyngre på arbetsgivarna i kvinnodominerade branscher än i de mansdominerade branscherna.
Heli Järvinen som är vd för Finlands företagarkvinnor säger i pensionsbolaget Ilmarinens kundtidskrift att varje baby kostar 12 000 euro för moderns arbetsgivare.
Företagarkvinnorna anser att det här är en orättvisa som till och med kan försvåra unga kvinnors sysselsättning. De vill att kostnaderna ska fördelas jämnare, till exempel enligt svensk modell där vårdkostnaderna ersätts av staten och finansieras genom beskattningen.
Heli Järvinen menar att inga företag har som affärsidé att skaffa barn, och eftersom barnen är kommande samhällsmedlemmar och skattebetalare så borde hela samhället betala för dem.
Förbundet har räknat ut att det i medeltal skulle betyda en merkostnad för skattebetalarna på sex euro i månaden.
Regeringen vill också åstadkomma en rättvisare fördelning, en utredning om olika modeller och kostnaderna för dem ska göras.
Ett led i strävandena att jämna ut kostnaderna mellan arbetsgivarna är förslaget att omfördela vårdledigheten så att båda föräldrarna måste dela på den för att familjen ska kunna tillgodogöra sig hela perioden.
Modellen väcker blandade känslor, de som försvarar den säger att den ökar jämställdheten då båda föräldrarna är vårdlediga, motståndarna anser att det är familjerna, inte samhället, som ska bestämma vem som ska vara hemma med barnen. Den krassa ekonomiska verkligheten är också ofta att familjen gör en större ekonomisk förlust då en pappa med högre lön än mamman blir hemma.
Det verkar som en klar orättvisa – Östra Nyland talar till och med om strukturell diskriminering – att företag med många kvinnliga anställda står för största delen av kostnaderna för att fostra nya medborgare.
Men ändå verkar det här inte vara någon stor fråga i det forum där den här sortens problem behandlas, alltså arbetsmarknadsförhandlingarna. Både arbetsgivarnas EK, fackcentralen FFC och akademikerfacket Akava är nöjda med dagens system.
Heli Järvinen menar att det är industrins arbetsgivare och fack som bestämmer innehållet i arbetsmarknadsavtalen, företagarförbunden som representerar de mindre arbetsgivarna sitter inte med vid förhandlingarna. Men eftersom avtalen är allmängiltiga är de ändå bundna av dem. Därför tycker hon att kostnadsfördelningen borde tas upp i riksdagen.
Att föra över en större del av kostnaderna för vården av små barn från kvinnodominerade branscher till de mansdominerade sektorerna är ingen enkel sak. En kommitté grunnade för ett par år sedan på en modell med en offentlig föräldraförsäkring enligt svensk förebild, men den avstod från tanken.
Industriföretagen, med exportindustrin i spetsen, klagar redan över höga kostnader som försämrar företagens konkurrensförmåga. Då är det knappast läge att införa nya pålagor.
Inom samhällsekonomin pressas både staten och kommunerna av ökande skuldsättning som förutsätter minskade utgifter. Att i det läget flytta över kostnaderna för småbarnsvården från företagen till samhället är inte realistiskt i ett läge då samhällsservicen tvärtom tunnas ut.
Och inom den kvinnodominerade offentliga sektorn finansieras vårdkostnaderna redan av skattebetalarna.
På längre sikt är den hållbaraste lösningen att öka jämställdheten på arbetsmarknaden så att uppdelningen mellan kvinnliga och manliga branscher suddas ut. Alltså flera män i vård- och serviceyrken, flera kvinnor på verkstadsgolven. Men dit är det ännu lång väg.