Inte bara Ailus fel
I dag samlas styrelsen för det kommunala pensionsbolaget Keva. Det viktigaste ärendet på agendan är vd Merja Ailus framtid i bolaget.
Ailus sitter löst sedan styrelsens ordförande Laura Räty, Saml, i början av veckan meddelade att vd:n har förlorat hennes förtroende.
Skulle det gälla ett aktiebolag hade saken redan varit klar.
Men Keva är en offentlig pensionsinrättning där vd:n och vice vd:na är tjänstemän som inte kan avsättas utan starka skäl. Det måste handla om grova tjänstefel eller brottslighet, och sådant är Merja Ailus inte beskylld för.
Kevas styrelse beslöt för en vecka sedan att göra en utredning av bolagets tjänsteförmåner och ledarskap. Detta efter avslöjandena om Merja Ailus bostads- och bilförmåner. Utredningen ska bli klar i mitten av december. Före det skulle styrelsen inte kommentera Merja Ailus ställning.
Laura Räty säger nu att det inte är personalförmånerna som har gjort att hon tappade förtroendet för Merja Ailus, däremot har hon kommit till att Ailus sätt att leda Keva och hela ledningskulturen har gjort henne olämplig för vd-posten.
Det här är litet märkligt.
Rimligen måste styrelsens ordförande ha känt till Ailus ledarstil längre än en vecka. Har hon ingripit tidigare för att försöka korrigera bristerna, eller var det avslöjandena kring naturaförmånerna som väckte henne?
Laura Räty hänvisar till det som har hänt under den gångna veckan. Men det som har hänt är att Merja Ailus har försvarat sitt avtal, och avstått från bostadsförmånen.
Det som däremot inte har hänt är att någon av dem som har beviljat förmånerna skulle ha trätt fram. Det är ju alltid två parter som skriver under ett arbetsavtal. Det är inte svårt att se ett inslag av populism i Laura Rätys agerande.
Merja Ailus vd-förmåner är på en måttlig nivå jämfört med direktörerna för andra pensionsbolag. Det är i och för sig naturligt, de andra bolagen lever i en konkurrenssituation, Keva förvaltar pengar som kommunerna måste betala in.
Men Merja Ailus har på ett ganska orättvist sätt fått löpa gatlopp för alla oskäliga och orimliga ersättningar som ledningen för de stora börsbolagen har förhandlat till sig – inte sällan i ett symbiotiskt system där direktörer i egenskap av styrelsemedlemmar i andra bolag korsvis beviljar förmåner åt varandra.
Det har frågats om vd:n för ett bolag som förvaltar offentliga pengar ska bo i en av de dyraste stadsdelarna i Helsingfors.
Inte nödvändigtvis, men lägenheten där hon bor är ett investeringsobjekt för Keva, och hittills har det inte varit olönsamt att äga bostäder i Helsingfors. I det avseendet kan man knappast säga att de kommunanställdas pensionspengar är placerade på ett oklokt sätt.
Bilen, en BMW cabriolet, har också betraktats som olämplig. Men det är väl inte orimligt att den som använder en tjänstebil – en del av totallönen – får uttrycka önskemål om hurudan bil det ska vara. Det är ju en förmån som hon betalar skatt för varje månad – enligt bilens värde.
Det samma gäller tjänstebostaden.
Om Merja Ailus har visat dåligt omdöme genom att ta för sig i löneförhandlingarna måste man säga samma sak om den styrelse som skrev under hennes arbetsavtal.
Det kan inte heller läggas henne till last att hon har försökt få rejält högre lön – vilket hon inte fick.
Frågan som osökt tränger sig på är om vd:ns förmåner hade väckt lika stor uppmärksamhet ifall förnamnet hade varit Martti och inte Merja.
Efter allt som har hänt kan styrelsen knappast ändå göra annat än börja söka en ny vd.
Men när den avskedar Merja Ailus har den förhoppningsvis en spegel till hands.
Visserligen var det inte den sittande styrelsen som anställde henne, men om hon har så stora fel och brister som Laura Räty nu hävdar så borde den nog ha ingripit innan Helsingin Sanomat avslöjade hennes löneförmåner.
Och hur agerar styrelsen om den utredning som den beställde visar att allt har gått rätt till?