Bo var man vill
I Finland har vi fri rörlighet, finländarna får bosätta sig var de vill.
Nej, inte riktigt.
Ett pensionerat par bodde hela året i sin fritidsbostad. Men området där huset finns är inte planlagt för permanent boende, och Kangasala kommun krävde att paret slutar upp med att använda sin fritidsbostad på ett sätt som strider mot planen.
Kravet underströks med ett viteshot på 800 euro, och på den punkten fick kommunen nu rätt i Högsta förvaltningsdomstolen.
Kommunen kan bevilja undantagslov, men då det finns omkring 2 500 liknande strandtomter ansåg Kangasala att om en tomtägare fick lov att ändra användningsområdet för sin fastighet så måste alla andra också få det. Och då var det inte längre någon skillnad mellan fast bosättning och fritidsbosättning.
I ett byråkratiskt perspektiv kan man förstå kommunens inställning. Planer och bestämmelser är till för att följas. Ett område som är planerat för fast boende kan i viss mån få högre servicenivå än ett fritidsområde, det kan handla om vägbelysning, plogning på vintern, och barns rätt till skolskjuts.
Kommuner brukar inte heller tycka om att det växer upp oplanerade tätområden som försvårar en övergripande planering av kommunens struktur.
HFD:s beslut skapar nu en enhetlig praxis när det gäller att mantalsskriva sig i fritidshuset. Ungefär hälften av landets magistrater har gett grönt ljus för att bo året om i fritidshuset, den andra hälften har hela tiden tolkat lagen som HFD nu gör, och ansett att kommunerna ska styra boendet.
Men från parets synpunkt ser fallet annorlunda ut. De vill bo på landet, inte i Tammerfors där de har en lägenhet, och i och med att de vill skriva sig i Kangasala så är de också beredda att betala sin skatt där.
Det borde kommunen inte ha så mycket emot.
HFD:s tolkning betyder att kommunen har sista ordet när det gäller medborgarnas rätt att välja var de bor. Kangasala kommun säger att paret inte får bosätta sig i sitt fritidshus eftersom huset en gång inte har klassats som ett året om-boende.
Byggnadslagen och markanvändningslagen väger tyngre än den grundlagsskyddade rätten att röra sig fritt och fritt välja bostadsort.
För den enskilda medborgaren betyder tolkningen att rätten att styra sitt liv kolliderar med rigida planer som inte tar hänsyn till förändrade livssituationer.
Sommaren 2012 ställde riksdagsledamoten Mikaela Nylander (SFP) en fråga till kommunminister Henna Virkkunen (Saml) där hon utgick från magistraternas växlande praxis när det gäller att byta hemkommun.
Ministern svarade att befolkningsregistercentralen utarbetar regler för att förenhetliga principerna.
HFD-utslaget visar nu att den stränga tolkningen blir den enda möjliga med nuvarande lagar.
Den absurda konsekvensen är att de cirka 24 000 finländare som vid det här laget har anmält till magistraten att de bor i sin fritidsbostad i princip nu bor olagligt i sina egna hus.
Att göra det svårare att välja fritidsorten som sin hemkommun innebär ett bakslag för kommuner som Raseborg och Ingå som gärna ser att fritidsboare som tillbringar en stor del av året i kommunen blir fast bosatta och börjar betala skatt.
En lösning är att begränsa samhällsservicen för invånare som väljer att bo på områden som inte är planerade för permanent boende. Nivån på den kommunala servicen varierar ju redan nu mellan tätort och glesbygd.
En svårare utväg är den modell som då och då dyker upp i diskussionen, att tillåta dubbla hemkommuner. Men då står man genast inför problemet var personerna med två hemkommuner ska rösta, och var de betalar skatt. De här tankarna har tidigare torpederats av fritidsfolkets hemkommuner, som inte vill förlora skatteintäkter till fritidskommunerna.
Medan diskussionen pågår kan man vänta sig att det mesta fortsätter som hittills. Låt vara att lagen förbjuder folk att bo året om på sina sommarstugor, kommunen lär knappast vräka dem för det. Och knappast har de heller resurser att bokföra hur många nätter stugan är bebodd.