Glesare mellan kärlen
Varannan glas- och metallinsamlingspunkt försvinner. Det kan bli konsekvensen av den nya avfallsförordningen som nu bereds i Miljöministeriet.
– Vilken dum idé, sade Marja Kuivalainen i Sjundeå i VN:s gårdagsartikel om de nya bestämmelserna.
Hon är knappast den enda som reagerar på det sättet. Under åren har det byggts upp ett relativt välfungerande nät av hyggligt lättillgängliga sorteringspunkter, för glas, metall, kartong och papper, avfall som går till återvinning i stället för att som tidigare hamna på soptippen.
Utgångspunkten är att den som producerar avfall ska ta hand om det. Tanken är god, men förverkligandet hotar att bli ett misslyckande, befarar också Stig Lönnqvist som är vd för kommunernas gemensamma avfallsservicebolag Rosk'n Roll.
Han menar att de framför allt blir ekopunkter på glesbygden som försvinner, Miljöministeriet vill att punkterna ska placeras i anslutning till större köpcentra. Lönnqvist befarar att en större del av glaset och metallen skulle hamna i blandsoporna, de som så småningom ska brännas till energi i avfallskraftverket i Vanda.
Finland skulle ta många steg bakåt när det gäller återvinning.
Det är inget fel på principen att den som producerar en vara ska ansvara för hela dess livslängd. Men principen kan förverkligas på olika sätt. I den här modellen skulle ansvaret för hanteringen flyttas över på en helt ny aktör, som saknar både erfarenhet och infrastruktur.
Miljöinspektören Tuomo Aunola vid Birkalands NTM-central säger rent ut att producenterna vill göra hanteringen så billig som möjligt, medan kommunerna har haft lättillgängligheten som sitt främsta mål. Än sedan då?
Lättillgänglighet är väl inte ett mål utan ett medel för att göra insamlandet så effektivt som möjligt. Om folk redan nu har så dålig avfallsdisciplin att de inte orkar ta sig till sopcentralerna med gamla tv-apparater eller annat problemavfall utan dumpar det vid första bästa container är det knappast sannolikt att de för sina gamla konserv- eller glasburkar till en insamlingspunkt i en helt annan del av kommunen.
Innan förordningen har blivit verklighet finns det tid att förhindra att ett fungerande system slås sönder. Varför inte utgå från den nederländska modellen och låta de existerande avfallsverken fungera som underleverantörer för producenterna?
Modellen presenteras av kommunernas avfallsverk, som förstås talar i egen sak. Men de vet åtminstone vad de talar om.
Och oberoende av vem som ansvarar för avfallshanteringen så är det alltid konsumenten som betalar, antingen som en sophanteringsavgift till det kommunala bolaget, eller i form av högre pris för en vara vars producent ordnar återvinningen.
Men just därför har betalaren också rätt att kräva att systemet är så effektivt som möjligt.