Ljud högt, ljud fritt
Svenska dagen firas den 6 november, trots att krigarkungen Gustav II Adolfs död på slagfältet vid Lützen år 1632 ger litet märkliga vibrationer kring en högtidsdag för svenskan i Finland.
Om krig och stupade kungar känns olämpliga kan man förstås vidga perspektivet.
Visst är det finlandssvenskheten som firas, men den svenska stormaktstidens mest hyllade kung håller också som symbol för den östra rikshalvans stora betydelse i det svenska riksbygget. Det handlade inte om att "Sverige" erövrade och plundrade "Finland", de östra landskapen var integrerade i det svenska riket sedan medeltiden – med djupare rötter än dagens Skåne.
Så om finskspråkiga vill uppfatta svenska dagen med dess 1600-talsursprung som en påminnelse om alla finländares arvsrätt till den gemensamma historien som tog slut 1809 är det helt på sin plats.
Det var kanske inte i första hand den gemensamma historien som fick Helsingin Sanomat att i våras kraftfullt ta ställning för svenskan i Finland. Det var ingen omorientering, HS har alltid förhållit sig positivt till Finlands tvåspråkighet, låt vara att tidningen ibland hemfaller till begreppet "tvångssvenska".
Men när mordhoten mot finlandssvenska mediepersoner blev kända publicerade HS en hel nyhetssida på svenska, som en manifestation av att man inte tänker falla undan för yttrandefrihetens fiender.
HS-redaktören Saska Saarikoski skrev i mitten av september en kolumn där han föreslog att svenska dagen blir en gemensam fest, med temat "vi talar svenska och har det kiva."
Tidningen hakade själv på, och i samarbete med nätverket Svenska nu ordnas i dag en språkverkstad i tidningshuset. Intresset var så stort att alla högstadier och gymnasier som ville vara med inte fick plats. Ett tema är att "glömma grammatiken" och föra in svenskan via andra ämnen.
Det finns ju klangbotten, artister från Sverige som uppträder på svenska, som Eva Dahlgren eller Bo Kaspers orkester, lockar fulla hus i Finland.
Saarikoskis idé fick gensvar också i de helfinska delarna av landet. Gymnasiet i Joensuu hörde till dem som laddade upp en videohälsning på svenska på HS:s sajt, och rektorn för gymnasiet i Suomussalmi lovade att hela skolan talar svenska den 6 november.
HS har också gjort några reportage om finlandssvenskarnas vardag, ibland har reportern påpekat att intervjuerna gjordes på skolsvenska.
Helsingin Sanomats satsning är en välkommen markering med optimal synlighet av svenskans position i Finland.
I den ständiga debatten om finlandssvenska strategier och Svenskfinlands framtid är ett genomgående tema att Finland är tvåspråkigt så länge majoriteten vill det.
HS:s "Päivä på svenska" visar att stödet existerar och är livskraftigt, och att det inte behövs så väldigt mycket för att det ska komma till uttryck.
Att märka det är mycket kivogare än det magsura marrandet om att svenskan är onödig, kostar för mycket, leder till kulturella och sociala mindervärdeskomplex och blockerar inlärningen av alla andra språk.
Vid sidan av svenska dagen-firandet på finska ordnas också de mer traditionella festerna på finlandssvenska orter. De är väl inte världens mest publikknipande och sprittande tillställningar, men de har ett starkt tidsdjup i det finlandssvenska identitetsbygget. Därför är det bra att en grupp frivilliga i Raseborg med kort varsel tog på sig ansvaret att ordna en fest i kväll i Ekenäs, då kultursektorn tvingas spara bort sina egna arrangemang.
Att staden backar från svenska dagen, Runebergsdagsfirandet och vinterjippot räddar knappast Raseborgs ekonomi, men det visar följderna av att en resursfattig sektor tvingas krympa sig ännu mera. Synlig verksamhet försvinner, administrationen – som naturligtvis behövs – blir kvar.
Staden behöver inte själv ordna de här evenemangen, men kulturförvaltningen bör föra en dialog med aktörerna på fältet för att säkerställa att evenemangen inte rinner ut i sanden. Det finns säkert tid till det före den femte februari.