FSD mot strömmen
Det vikande stödet för socialdemokratin var ett viktigt tema vid Finlands svenska socialdemokraters hundrade kongress under veckoslutet i Ekenäs.
SDP:s vice ordförande Antti Lindtman trodde att nedgången beror på att människor ställer större krav på det traditionella arbetarpartiet i tider av ekonomisk osäkerhet och hotande arbetslöshet. Lindtman fick vetenskapligt stöd för sin uppfattning då statsvetarprofessorn Åsa Bengtsson analyserade valstatistik som ger vid handen att traditionella socialdemokratiska hjärtefrågor som kampen mot fattigdom, ojämlikhet och utslagning hör till det som mest oroar medborgarna.
Men trots att väljarna uppfattar SDP som det mest kompetenta partiet när det gäller att försvara den hotade välfärden har deras sympatier ändå gått till Sannfinländarna.
Då är det klen tröst att Socialdemokraterna är det populäraste andrahandspartiet, det parti man har de näst största sympatierna för. Nästbäst lämnar inga spår i valurnan.
Antti Lindtman pekade på SDP:s regeringsställning som en av orsakerna till att partiet inte lyckas få fram sitt budskap, trots att det ligger nära det som väljarna vill höra. Maarit Feldt-Ranta var inne på samma linje då hon menade att det är näst intill omöjligt att göra sig gällande i en sexpartiregering.
Är det alltså så att SDP-ministrarna blir överkörda i Katainens kabinett – där partiet delar de tunga posterna med Samlingspartiet?
I så fall är det nog också plats för litet självkritik. SDP:s Maria Guzenina-Richardson fick det politiska ansvaret för den ena av regeringens hjärtefrågor, social- och hälsovårdsreformen.
Det var knappast den breda regeringens eller de övriga partiernas fel att hon aldrig fick grepp om processen.
Läget är för övrigt nästan lika besvärligt hos Samlingspartiet, som också kämpar med vikande popularitet. Henna Virkkunen har stora svårigheter med att styra upp kommunreformen. Det har inte kostat hennes ministerpost, men hennes aktier som ordförandekandidat efter Jyrki Katainen har fallit rejält.
Men båda reformerna spikades i regeringsprogrammet, och i de förhandlingarna pressade SDP regeringsbildaren Katainen så långt det gick.
Antti Lindtman kom också med det slitna argumentet att "den förra borgarregeringen" lämnade efter sig ett åtta miljarders hål i statsekonomin. Visst ökade den centerledda regeringen upplåningen, men en viktig orsak till det var att den ville möta finanskrisen med offensiva åtgärder och inte med skattehöjningar och nedskärningar.
Att krisen blev längre och djupare än både den förra regeringen och förhandlarna som skrev programmet för den här regeringen trodde är en annan sak.
Maarit Feldt-Ranta tog under stående ovationer över ordförandeklubban av Steven Frostdahl. När hon för ett par veckor sedan meddelade att hon ställer upp i ordförandevalet trots att hon tidigare hade sagt nej pekade hon bland annat på det starka ungdomliga engagemanget i FSD. Hon konstaterade att FSD:s delegation alltid är den yngsta när partiorganisationerna samlas.
Valundersökningar visar att allt fler unga väljer Sannfinländarna eller Vänsterförbundet, medan SDP har sin kärntrupp bland sextioplussarna.
Om FSD har lyckats gå mot strömmen i det avseendet borde partiorganisationen nog lyssna till vad den yngsta delegationen har att säga.
De odemokratiska och rent människoföraktande tendenserna som bland annat gör sig gällande i Samlingspartiets ungdomsförbund behöver starka motkrafter.
Svenskan har alltid haft ett starkt stöd hos Socialdemokraterna. Den profileringen tog Maarit Feldt-Ranta också fasta på, hon konstaterade att det inte behövs några brandtal för att få den socialdemokratiska riksdagsgruppen att ta ställning för svenskan, och hon tror också att riksdagsbehandlingen av initiativet mot den obligatoriska skolsvenskan utfaller till svenskans fördel.
Ett folk, två språk är fortfarande en gångbar definition, fastslog Feldt-Ranta, och hennes auktoritet i den frågan är så stor att hon också har övertygat påläggskalven Antti Lindtman om att en statsman i Finland måste kunna uttrycka sig på svenska.