Spara eller slösa?

Man vill inte jobba hårt i kanske tjugo år framöver och placera sina hårt förvärvade slantar i en bostad för att ha som buffert inför en ålderdom som man aldrig vet om man får se. Man vill leva nu med bredare marginaler, unna sig långresor, upplevelser och kanske extra tid med barnen.

Enligt en tidigare undersökning som gjordes av SEB (en nordeuropeisk finansiell bankgrupp), bor åttiotalisterna i större utsträckning i hyrd lägenhet och lägger mindre pengar på boende än övriga. Spara har man för avsikt att göra längre fram om man får råd.
Hyresbostäder erbjuder en flexibel form i ett samhälle där familjekonstellationer och arbetsplatser förändras snabbt. I exempelvis storstadsregionen kan hyresbostäder räknat på månadsbasis, vara ett billigare alternativ.
Fenomenet belystes nyligen i en artikel (HS 13.10) som fokuserade på det kraftigt växande antalet unga familjer som helst vill bo på hyra i Helsingfors absoluta centrum med all service nära. Enligt professor Mari Vaattovaara från Helsingin yliopisto syns trenden också i andra delar av världen.  
För många känns det extra otryggt att dra på sig bostadslån när arbetslösheten växer, visstidsanställningar ökar och permitteringshoten haglar. Men var det bättre förr? Ja och nej.
Under 1970- och 1980-talet gynnades många av inflationen, medan de som tog lån under 1990-talets depression inte precis öste guld. Arbetsmarknaden var ytterst osäker och räntorna låg oftast en god bit över 10 procent. Att leva och unna sig var ett främmande begrepp. I gengäld sitter många av dem nu med ett boägg som ger en viss frihet inför framtiden.

Att leva enligt Carpe diem-principen är ingen dum idé, så länge det finns ett stödsystem som tryggar den ekonomiska situationen på längre sikt.
I Finland har ett utvecklat pensionssystem vid sidan om det statliga vårdsystemet varit tillräckligt för att försvara ett sådant tänkande. Men så är det inte nödvändigtvis längre. Det finns därför all orsak för de levnadsglada och vidsynta åttiotalisterna (vilket andra undersökningar visat att de är) att ta sig en rejäl funderare. Vad gör man om det ändå kommer ett sedan, vilket är sannolikt. Dagens finländare lever längre än någonsin. Vad händer om pensionssystemet rämnar?
Av samma undersökning (SEB) framgår nämligen att hela 83 procent inte ens vet hur stor del arbetsgivaren betalar till deras arbetspension, eller om det överhuvudtaget får någon.

Bland de efterkrigstida generationerna finns också många som anammat synsättet att leva nu. Möjligheten att låta belåna sin bostad för att få större rörelsekapital än vad pensionen tillåter är numera ett alternativ. Att förlita sig på kommande arv är därför inte heller särskilt fiffigt längre. Förekomsten med nyfamiljer kan också leda till att befintligt kapital fördelas och splittras på helt oförutsedda sätt.
Den äldre generationen är kanske inte heller så benägen att implementera Medelhavsländernas klantänkande som innebär att man lever sparsamt för att i utbyte kunna trygga ekonomin för barn och barnbarn. Till de äldre generationernas försvar kan man tillägga, att det knappast handlar om själviskhet, snarare en trygg förvissning om att samhället tar hand om ungarna på samma sätt som de själva tagits hand om.

Samtidigt bör man komma ihåg att det finns en växande andel yngre och äldre personer, vars största problem inte är hur de skall hinna leva upp sitt sparkapital, utan snare hur de skall få magen mätt för dagen. På bara ett år har andelen betalningsstörningar bland åldersgruppen 65-69 åringar vuxit med 17 procent (HS 27.9). De här personerna lämnar heller inga arv efter sig, snarare är de i behov av ekonomiskt stöd från eventuella barn.
Parallellt med det här har medierna nyligen rapporterat om de bostadslösas natt och ett växande antal fattiga unga som helt saknar bostad (Hbl 17.10).
Utvecklingen vi ser borde stämma till eftertanke. Lätta svar finns inte. En sak är i alla fall säkert. Det man ätit upp har man inte kvar.