Nazi i tiden

Att Sannfinländarnas partistyrelse den här gången reagerade som man gjorde, och uteslöt James Hirvisaari ut partiet, gör inte de nazistiska strömningarna mindre bekymmersamma.
I Grekland är det högerextremistiska partiet Gyllene gryning redan landets tredje största parti och nyligen uppmanade dess supportar till statskupp. Vi talar inte längre om enbart trettonåringar som kluddar hakkors på skolväggarna. I Grekland handlar det om ett parti med egen milis och starka kopplingar till militär- och polisväsendet (Hbl 29.9).

På en mycket kort tid har det skett en normalisering av något tidigare otänkbart. Vi behöver inte gå längre än till södra Sverige för att hitta antisemitiska uttryck mitt i den rikssvenska vardagen. Redan under flera års tid har medierna rapporterat om judar som räds att bära religiösa symboler och föräldrar som inte vågar låta sina barn gå ensamma till skolan.
Man behöver inte plöja särskilt djupt i den forskning som försöker beskriva orsakerna till a) hur Hitler kunde komma till makten och b) hur förintelsen kunde ske, för att hitta skrämmande likheter med vår tid.
Också då fanns en stark nationalistisk vision. Nöden var stor. Efter börskraschen i oktober 1929 exploderade arbetslösheten. Det kan knappast undgå någon att se kopplingen med Gyllene gryning och de ekonomiska svårigheterna som landet tampas med.

Enligt författaren och journalisten Göran Rosenberg som besökte Ekenäs förra veckan, utgjorde händelserna kring andra världskriget en avgörande skiljelinje i mänsklighetens historia (VN 8.10). Före förintelsen kunde ingen människa ha tänkt sig något liknande. Nu vet vi att människan är kapabel. Det gäller med andra ord att inte ha för stora illusioner. Enligt Rosenberg bör varje generation se sig i spegeln för att inte riskera att bli för självgoda.
Författarna har ofta fungerat som en samhällets spegel. Den här hösten hittar man två stora författarnamn som tyckt att skeendena kring andra världskriget är värda att behandlas just nu och en gång till.
I romanen Mellan rött och svart fokuserar Jan Guillou på mellankrigstiden, medan Kjell Westö i Hägring 38, utgår från den beundran som Hitlers expansionspolitik ännu väckte under 1938. Också det är värt att begrunda. Finns det företeelser och personer som väcker beundran i dag, men som på sikt kan bli destruktiva?

I Hägring 38 beskrivs också den händelse som förra veckan fick stor synlighet i den finska dagspressen (Hbl 4.10). Nämligen upprättelsen av sportsmannen och juden Abraham Tokazier. Det här är en ljusglimt i ett skymmande landskap.
Vi ser också en uppslutning av aldrig tidigare skådat slag för de homosexuellas rättigheter i våra nordiska länder. Aktionerna visar att människan också har beredskap att agera när hon i sin omgivning iakttar skeenden som hon anser vara diskriminerande. Ett sådan etisk vilja är att applådera.
Samtidigt finns det alltid en risk att en stor fokusering på en god sak, i värsta fall kan leda till en blindhet för andra parallella skeenden i omgivningen. I förlängningen kan det leda till att destruktiva krafter får verka i tysthet och förbereda något ännu värre. Det gäller att ha ett helhetsperspektiv.
Jan Guillou beskriver till exempel en första våldsvåg redan flera år innan krigsutbrottet då SA-trupper torterade ihjäl homosexuella och våldtog judiska kvinnor.

Inom senare förintelseforskning försöker man ur socialpsykologisk synvinkel förstå förövarna. Det kan kännas motbjudande med en humanisering i stället för demonisering. Det kryper närmare. Då kan det i princip handla om min granne, eller min grannes granne som är jag själv.
Det som hände under andra världskriget kommer knappast att upprepas på ett identiskt sätt. Ondskan är listig och söker sig ofta nya vägar. Vi som sitter med facit i hand, har precis som tidigare generationer svårt att se bilden när vi står bakom en spegel som är vänd mot framtiden.
Ändå måste vi försöka. Inte överreagera, men för att låna diktaren Maria Wines ord, utifrån en "vakande vila".