Kyla kan ge nytändning

Visst gör det en skillnad när det gäller de så kallade svenska frågorna ifall SFP sitter med i regeringen eller inte.

Den bedömningen gör professorerna Lauri Karvonen och Jan Sundberg i tisdagens VN, i en artikel som följer upp forskaren Ville Pernaas uppskattning att Svenska folkpartiet riskerar att hamna i opposition efter nästa riksdagsval. Pernaa gjorde sin analys i en rapport som Näringslivets delegation EVA nyss lade fram. Den kommenterades på ledarplats i VN 28.9.
Pernaa ser det som sannolikt att nästa regering består av tre av de fyra största partierna, vilket gör de mindre partierna överflödiga i sammanhanget.

I tisdagens VN ansluter sig professor Göran Djupsund till analysen att SFP efter nästa val löper större risk än tidigare att åka ut i oppositionen. Dels börjar de övriga partierna få nog av partiets långa regeringsmedverkan, dels har de sannfinländska tankegångarna gällande svenska frågor fått fotfäste också inom andra partier, resonerar han.

Att SFP i bildlig bemärkelse prenumererat på platser i regeringen gav upphov till kritik och skämt redan under Ole Norrbacks tid som partiordförande och minister. Vi talar om mitten av 1990-talet. Efter det har Jan-Erik Enestam, Stefan Wallin och Carl Haglund hunnit svinga ordförandeklubban och slita på taburetterna i kabinettet.
Att partiet oavbrutet suttit i regeringen sedan år 1979 är i sig ett politiskt konststycke. Men enligt bedömningar kan den här perioden alltså nu nå sitt slut.

Det skulle betyda en ny situation för ett parti som under en tredjedels århundrade vant sig vid att ha egna ministrar med allt vad det innebär i inflytande och synlighet. Det bärande mantrat har varit att man vill sitta med där besluten fattas. Många bävar för att hamna ut i kylan.

Karvonen konstaterar att kontrollen av de språkliga följderna som besluten kan få försvagas om SFP eller någon finlandssvensk inte är med i regeringen.
Sundberg åter påminner om att det också handlar om frågor som inte är direkt kopplade till språket, men nog till de områden där finlandssvenskarna bor.


De språkliga eller finlandssvenska aspekterna kan förstås också bevakas av andra partier – förutsatt att de har någon i regeringen som faktiskt vill göra det.
För verkligheten är beklagligt ofta just sådan som Karvonen beskriver den – många partier visar förståelse för svenska frågor men SFP är det enda som driver dem kollektivt.
Det är en stor skillnad mellan att aktivt förfäkta en sak och att passivt stödja den.

Betydelsen av de svenska krafterna i de andra partierna än SFP får ändå inte underuppskattas. Framför allt inom SDP och De gröna finns många som vill hålla språkfanan högt.
Samlingspartiet kan beskrivas som tydligt bipolärt i det här avseendet. I den ena ändan hittar vi de mer svenskkritiska som bland annat aktivt jobbar för att avskaffa skolsvenskan, i den andra finns den svenska föreningen Borgerlig samling i Finland som leds av riksdagsmannen Kimmo Sasi.
De svenska fraktionerna kan ha en dämpande effekt på mer svenskkritiska strömningar inom de egna partierna, vilket kan vara helt avgörande i de stora frågorna.

Vad betyder det då för den finlandssvenska bevakningen ifall SFP får nöja sig med en roll i oppositionen? Inget dramatiskt, säger professor Henrik Meinander i tisdagens tidning.
Sitt resonemang bygger han på att en stor del av besluten fattas på kommunal nivå och att svenskan har stöd även inom andra partier, också Centern.
Det är klart att en rent svenskfientlig regering kan få mycket skada till stånd. Men regeringen är trots allt inte landets enda politiska forum.

För SFP kan det innebära en nytändning att lämnas utanför. Partiet skulle få skruva upp temperaturen inom kommunalpolitiken och höja profilen också i riksdagen, där utskottsarbetet är viktigt.
Också i oppositionen kan man ha hög svansföring utan att falla till populism.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har föraktfullt kallat de små aktörerna i regeringen för kardborrepartier, sådana som biter sig fast i de stora för att få vara med.
Landar SFP i oppositionen får partiet göra en dygd av nödvändigheten och göra väsen av sig på alla plan – det vill säga bli just den kardborre som de övriga partierna inte kan skaka av sig i debatter och andra forum.