Nästa regering

Ända sedan 1980-talet byggde regeringsbildningarna på modellen med tre stora partier varav två i tur och ordning utgjorde regeringsbasen och det tredje var i opposition. Men i och med Sannfinländarnas valskräll ersattes de tre stora med fyra mellanstora.
Den mödosamma regeringsbildningen resulterade i Jyrki Katainens sexpartikoalition.
Men regeringen är svag, den ideologiskt breda basen gör beslutsfattandet mödosamt, och resultatet blir ofta urvattnade kompromisser.
Paavo Arhinmäki krävde i går att regeringen i vårens budgetförhandlingar återinför förmögenhetsskatten och höjer kapitalskatten. Riktar Vänsterförbundet nu in sig på att föra valkampanjen 2015 i opposition?

Efter det valet sker regeringsbildningen enligt ett annat mönster. Forskaren Ville Pernaa vid Åbo universitet reder ut alternativen i en färsk studie publicerad av Näringslivets delegation EVA.
Pernaa laborerar med två modeller. "Den stora koalitionen" bygger på Centern, SDP och Samlingspartiet. Det andra alternativet kallar han "bevararnas regering", den består av Sannfinländarna, Centern och SDP.
Modellerna utgår från Pernaas väl underbyggda utgångspunkt att Samlingspartiet och Sannfinländarna är repellerande poler som utesluter varandra.

Utgående från dagens läge är modellen med fyra medelstora partier rimlig. Men är den verkligen bestående?
Valet 2011 visade att väljarna inte längre var bundna av tidigare preferenser. Timo Soini lyckades övertyga tillräckligt många missnöjda om att Sannfinländarna var ett trovärdigt alternativ. Visserligen verkar det som om Sannfinländarna lyckas behålla sitt stöd, men Centerns remarkabla upphämtning visar att väljarna också är redo att glömma och förlåta och återgå till sina invanda alternativ.

Sannfinländarnas i förhållande till opinionsmätningarna mediokra kommunalvalsresultat ett och ett halvt år efter riksdagsvalet visar också att gallupsvar inte är en hundraprocentig garanti för besluten i valbåset.
Värdekonservatism är en viktig del av Sannfinländarnas program. Timo Soini är känslig för åsiktsyttringar som kan störa den här bilden. På annat sätt kan man knappast tolka hans ukas om att riksdagsledamöter som trotsar partilinjen och röstar för samkönade äktenskap kan vänta sig påföljder.
Partiledaren marscherade mot samkönade äktenskap i Paris och han tillåter ingen att bryta sig ut ur ledet.

Socialdemokraternas situation är svårbedömd. Dagens 15-procentiga väljarstöd är historiskt lågt, och om det förebådar utfallet i riksdagsvalet är det inte sagt att SDP vill vara med i någon regering över huvud taget. Det nedgörande eftermäle som forskaren Teija Tiilikainen bestod president Tarja Halonen i en färsk bok är inte heller ägnat att förbättra SDP:s image.
De svåra men nödvändiga beslut som den här regeringen har skjutit framför sig, bland annat justeringen av pensionsåldern, landar i famnen på nästa regering. Om SDP då ska ta itu med dem vill partiet antagligen ha en valseger att stöda sig på.
SDP:s sits kompliceras också av ordförandefrågan. Jutta Urpilainen blir sannolikt utmanad på partikongressen i maj nästa år, och om stödet för SDP inte har vänt till dess är det nog många andra än partiveteranen Ralf Friberg (i kolumnen i torsdagens VN) som påminns och påminner om att SDP har förlorat alla val med Urpilainen som ordförande.

Ville Pernaa undrar om sexpartiregeringens klena resultat och visionslösheten och den bristande ledarförmågan hos regeringspartiernas ledare leder till att den politiska 1970-talsgenerationen får träda tillbaka. I stället skulle mogen erfarenhet och sakkunskap prioriteras högre.
För SDP kunde det betyda att Jutta Urpilainen (f. 1975) ersätts med Eero Heinäluoma (f. 1955) som gör come back.
Men partiet kan ju också välja att se framåt, mot Antti Lindtman, f. 1982.