Vad sparar man då?

Ett halvt år senare är nettoutgifterna för det stängda laboratoriet 82 500 euro, vilket är 47 200 euro mera än man budgeterade.
Samhällstekniska nämnden tycker nu att man borde öppna labbet igen.
Bildningsnämnden ska spara nästan 800 000 euro i nästa års budget, och då är skolnedläggningar en del av åtgärdshelheten. Det finns beräkningar över hur mycket staden kan spara genom stängningarna – men det finns ingen tillförlitlig utredning över hur mycket tidigare nedläggningar sist och slutligen har sparat in.
Beslut med långt gående konsekvenser måste alltså fattas utifrån antaganden som inte kan jämföras med det verkliga utfallet av tidigare åtgärder.

Raseborg är inte den enda som måste fatta beslut som bygger på kalkyler som är svåra att testa mot verkligheten.
Kommunreformen och reformen av social- och hälsovården ska tillsammans leda till att hållbarhetsgapet i samhällsekonomin på 5 procent minskar med 1,5 procent. Det handlar om många miljarder euro.
Regeringens ambition att genomföra reformerna är orubblig och många gånger upprepad. 
Men vet regeringen hur mycket kommunreformen egentligen sparar?

Den här mycket relevanta frågan ställdes till kommunminister Henna Virkkunen, Saml, av riksdagsledamöterna Tapani Tölli och Elsi Katainen från Centern.
Ska man sammanfatta ministerns svar blir det helt enkelt: nej, det vet regeringen inte.
Eftersom man inte vet hur reformen genomförs i kommunerna kan man inte bedöma det ekonomiska utfallet.
Men det finns väl forskning att stöda sig på? Regeringen har väl inte sjösatt sina stora reformer i blindo?
Visst finns det forskning, svarar Henna Virkkunen, och citerar en rapport som konstaterar att "det är svårt att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av kommunreformen."
I varje fall krävs det att man granskar utvecklingen på lång sikt, för "på kort sikt är fördelarna av en sammanslagning inte större än kostnadsökningarna", skriver forskarna bakom utredningen "I väntan på den ekonomiska nyttan av strukturreformen." (VN:s översättning).
Raseborg utgör den empiriska bekräftelsen på hypotesens riktighet.
Pådrivarna bakom de stora reformerna måste vara starka i tron.

Trosvisshet krävs också av de kommunala beslutsfattarna. Regeringen har hela tiden upprepat att kommunreformsprocessen sker på frivillig grund, tvångssammanslagningar kommer inte på fråga – utom när det gäller kriskommuner som inte klarar sig på egen hand.
Men i augusti när regeringen lade in en högre växel i arbetet med att stabilisera ekonomin bestämde den att tvångsfusioner i alla fall kan komma till användning, i tio stadsregioner ifall de omgivande mindre kommunerna inte vill slå ihop sig med den största staden.

S:t Karins med cirka 30 000 invånare ingår i stadsregionen kring Åbo. Staden fann sig plötsligt vara ett potentiellt objekt för tvångssammanslagning. "Det kom som en våt trasa i ansiktet", säger fullmäktiges ordförande Matti Rinne, SDP.
Fullmäktige tappade tron på frivilligheten, och beslöt med rösterna 34 – 17 att säga nej till de kommunutredningar som staten förutsätter.

Beslutet ställer reformarbetet på sin spets. Vad är frivilligheten värd om en kommun väljer att utnyttja den och hoppar av processen?
Auli Valli-Lintu som samordnar kommunreformen vid Finansministeriet säger till ÅU att lagen tvingar S:t Karins att göra utredningen, och gör man den inte själv så tillsätter ministeriet en utredningsman som får göra jobbet i stadens ställe.

De båda reformerna syftar till genomgripande omorganiseringar av en stor del av den offentliga sektorn.
Med tanke på svårigheterna att åstadkomma hållbara konsekvensberäkningar över åtgärder med långt mindre bärvidd är S:t Karins beslut att ta time out kanske dramatiskt, men inte omotiverat.