Yle och tidningarna

Papperstidningarna tappar annonsörer och prenumeranter, och det går trögt med att försöka kompensera inkomstbortfallet genom att öka intäkterna från nätpubliceringen.
Fenomenet är globalt, och det drabbar Finland med en viss fördröjning. I Finland har den prenumererade och hemburna morgontidningen haft en stark ställning, men den är inte orubblig.

Medan medieföretagens ekonomidirektörer får se sina inkomstbudgeter underskridas månad för månad lever Yle i en helt annan verklighet. Yleskatten togs i bruk i år, den innebär ju att varje skattskyldig medborgare betalar en öronmärkt summa till Yle, oberoende av om man använder bolagets tjänster eller inte.
I motsats till exempel till barnbidragen är Yles intäkter bundna till kostnadsutvecklingen, skatten stiger med mellan en och tre euro nästa år, och bolaget kasserar in tio miljoner euro mera än i år.

Skillnaden i ekonomiska villkor mellan statens rundradio och de marknadsfinansierade medieföretagen visar att statsmakten inte är neutral i sitt förhållande till offentligheten. Staten ger Yle villkor som på ett avgörande sätt ger bolaget ett övertag gentemot andra medieaktörer och nyhetsförmedlare.
Yle kan utveckla sin närvaro i alla distributionskanaler med tryggade resurser, utan att behöva snegla på lönsamheten. Yle kan finnas överallt där de oberoende medierna finns, och Yle kan ställa hela sitt innehåll till förfogande.
I ett finlandssvenskt perspektiv blir kontrasten ännu större, då de inte särskilt resursstarka medieföretagen konkurrerar med svenska Yle från en helt annan ekonomisk utgångspunkt.

Den enda ledande politikern som ser ett problem i det här upplägget är samlingspartisten Kimmo Sasi, som var ordförande för Yles förvaltningsråd när tidningsprenumerationerna belades med moms. Nu är Sasi oroad över att den snabba förändringen i medievärlden leder till att mångfalden går förlorad.
I våras föreslog han att andra medier kunde få del av Yleskatten för att trygga nyhetsutbudet. Sasis efterträdare som förvaltningsrådsordförande, SDP:s Ilkka Kantola, tyckte att förslaget var märkligt.
Kantola menade att ett bättre sätt att stöda de kommersiella medierna är att slopa momsen på prenumerationerna.

För ett par dagar sedan föreslog Sasi i Hufvudstadsbladet att man begränsar Yles utbud på pekplattor. Sasi menar att dagstidningarnas framtid finns på plattorna, och om övergången från print till platta inte lyckas ligger det nära till hands att Yle får ett nyhetsmonopol. I Aamulehti föreslog han en utvärdering av Yles verksamhet på webben.
Det går knappast att lagstifta om vilka kanaler Yle får använda och vilka som är förbjudna. Yleskatten motiveras ju också med att alla har rätt att ta del av Yles innehåll, och då kan man inte diskriminera de skattebetalare som vill använda pekplatta.

Kimmo Sasi förtjänar ett erkännande för att han hör till de få politiker som inser att den rådande situationen hotar pluralismen på det finländska mediefältet. Men lösningen är knappast att begränsa Yles tillgång till distributionskanaler.
Däremot kan staten göra en del för att ge medieföretagen bättre ekonomiska förutsättningar. Att slopa prenumerationsmomsen är ett första steg, låt vara att det verkar orealistiskt.

En annan möjlighet är att göra en grundlig översyn av systemet med presstöd, trots att statligt stöd till företag som agerar på marknaden alltid är problematiskt. Men i det här fallet kunde ett stödsystem motiveras med att Yle med sin närvaro sätter de normala marknadsmekanismerna ur spel.
Om presstödet skulle utvecklas i samma riktning som till exempel i Sverige, och användas för att stöda en allsidig nyhetsförmedling och mångfald inom opinionsbildningen skulle villkoren för de olika aktörerna på mediefältet kanske ändå bli litet rättvisare.