Alterneringsledigt

Som bäst håller man på att samla en arbetsgrupp som på trepartsbas ska arbeta fram ett förslag som kan läggas fram för arbetsminister Lauri Ihalainen, SDP, i november.
I offentligheten har det presenterats några principer som arbetsgruppen tydligen förväntas utveckla. Bland annat vill man skärpa villkoren för vem som kan ersätta den som är alterneringsledig, också längden på ledigheten, innehållet i den och åldersgränsen för när man får ta ut ledigheten tas till granskning.

Alterneringsledigheten kom till under depressionen i mitten av 1990-talet. Först var den ett försök, men då erfarenheterna var goda blev systemet permanent.
Det finns två huvudsakliga avsikter med systemet. Dels ger ledigheten, som kan variera mellan 90 och 359 arbetsdagar, möjlighet för den som har varit länge i arbetslivet att ta en paus och komma tillbaka med nya krafter, dels ska jobbet som blir ledigt ge någon arbetslös, eller nyss utexaminerad, en chans att komma in på  arbetsmarknaden.
Det råder delade meningar om hur väl förväntningarna uppfylls. En undersökning från 2009 visar att de som har varit alterneringslediga blir förtidspensionerade lika ofta som de som inte har utnyttjat ledigheten. Däremot visar undersökningen att de som har kunnat hoppa in som ersättare har förbättrat sina chanser att få jobb.
Det är också klart att den som vill vara ledig måste ha en stark motivation för det, den ekonomiska ersättningen är ganska blygsam, 70 procent av den arbetslöshetsersättning man är berättigad till.

Finansministeriet vill helst slopa hela systemet, och Lauri Ihalainen var för ett par år sedan beredd att sänka ersättningen, men det gick arbetsmarknadsparterna inte med på.
Bland de skärpningar som nu diskuteras finns bland annat ett krav på att ersättaren måste vara "arbetslös på riktigt", i två-tre månader. Nu kan det räcka med att man är arbetslös en enda dag för att kunna ersätta en alterneringsledig.
I ett myndighetsperspektiv är det här att missbruka systemet.

Men ser man det från arbetsgivarens och den alterneringsledigas synpunkt handlar det dels om att säkerställa att det finns en vikarie, ett villkor för ledigheten, dels om att vikarien som kanske tidigare har hoppat in på samma arbetsplats kan ta över utan alltför lång inskolning.
I vilket fall som helst har en person fått jobb i stället för att vara arbetslös.

Alterneringsledigheten innebär att man är frikopplad från arbetslivets krav. Hela idén är att få bestämma över sin tid, förverkliga en dröm, eller bara följa stundens ingivelser. Att rucka på den principen betyder att hela systemet urholkas.
Behovet av alterneringsledighet är i dag minst lika stort som när systemet skapades. Arbetslivskarriärerna är för korta, samtidigt som arbetslösa har svårt att få fotfäste i arbetslivet.
Bland de åtstramningar som nu planeras finns en inskränkning av valfriheten så att studier eller vård av en anhörig kunde berättiga till högre ersättning. En kvalificerad gissning är att det skulle förverkligas så att man behåller ersättningsnivån för den här kategorin och sänker den för övriga.
Många vill säkert vara alterneringslediga för att finnas till hands för sina anhöriga.
Men det finns en bockfot bakom tanken att belöna dem som tar ledigt för att sköta anhöriga. I praktiken skulle det väl ofta handla om att döttrar sköter åldrande föräldrar, som kanske annars skulle vara berättigade till någon form av åldringsvård.

Varje åldring som vårdas av en anhörig och inte genom kommunens försorg innebär ju en inbesparing i kommunens ansträngda vårdbudget.
Om samhället signalerar att närståendevård är ett prioriterat sätt att vara alterneringsledig är det inte långsökt att kommunens vårdplanerare börjar se outtagen alterneringsledighet som en oanvänd resurs inom äldrevården, och då står kvinnofällan vidöppen.