Modet byggs upp...

Heureka, jag har hittat det! Det lär Arkimedes ha ropat då han kom fram till sin princip om att "ett föremål nedsänkt i vätska påverkas av en uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan".
Något Heureka utropades däremot inte efter måndagens toppforum i vetenskapscentret Heureka om de ekonomiska utmaningarna. Men vem hade å andra sidan föreställt sig att några timmars samvaro i Vanda plösligt skulle ha gett lösningarna på de ekonomiska problemen, eller nycklarna till framgång?

Det verkar i alla fall finnas en stor samsyn inom makteliten på att dagens ekonomiska problem kräver lösningar som ändrar på strukturerna i det finländska samhället. Inte ens med yttersta precision kan man med stimulansåtgärder göra annat än få tillfällig nytta.
Det här var säkert de flesta medvetna om redan innan de kom till Heureka, men senast då Finlands Banks chefdirektör Erkki Liikanen presenterade kurvor som gick upp där de skulle gå ner och ner där de borde gå upp framgick situationens allvar för var och en.
Det behövs strukturella reformer för att hållbarhetsgapet ska slutas, upplåningen avta, konkurrenskraften förbättras, arbetskarriärerna förlängas, sysselsättningsgraden höjas och offentliga sektorn effektiveras. Men hur man ska gå åt strukturerna finns det ingen uttalad gemensam syn på.

Konsensus var länge ett honnörsord och ett särdrag i finländsk politik. Vi lever inte längre i ett likadant slutet samhälle som då, vi är med i EU och påverkas globalt. Samtidigt har klyftor vidgats och motsättningar ökat i Finland, vilket givetvis gör det svårare att komma överens. Men framförallt har politiken påverkats av ekonomin och företagsvärlden. Det kortsiktiga bestämmer, det finns en kvartalspolitik på samma sätt som kvartalsekonomi.
Teoretiskt är det inga problem för den regering vi nu har, med betryggande majoritet i riksdagen, att fatta också svåra beslut. Men då rädslan för hur väljarna reagerar på kort sikt har övervunnit viljan att söka åtgärder som kan ge resultat på långsikt ger det en tafatt bild av regeringen. Man gör hellre ingenting än att man gör det nödvändiga då det finns risk för att väljarstödet i opinionsmätningar sjunker.

Ingalunda är det sådana ledande politiker vi vill ha, som sätter den egna och partiets framgång framför landets och folkets?
Professor Sixten Korkman konstaterade under dagen i Heureka att finländarna värdesätter beslutsfattare som är realister, ärliga, vägvisare och vågar fatta beslut. Opinionsmätningarna vittnar om att det stämmer, för trots att de ledande regeringspartierna nu i rädsla för folkets dom inte har vågat fatta svåra beslut om strukturella reformer som svider så har väljarstödet dalat.
Vi minns också att exempelvis Iiro Viinanen och Sauli Niinistö som finansministrar inte drog sig för att säga sanningen och trumma igenom tunga beslut, men de fick ändå folkets uppskattning, om inte genast så med tiden.

Heurekamötet kan ses som ytterligare ett bevis på svårigheterna och rädslan statsminister Jyrki Katainen och finansminister Jutta Urpilainen känner för att göra de förändringar med tanke på framtiden som är oundvikliga för Finland. Kanske de nu, med hänvisning till "den goda andan på Heureka och den gemensamma synen", vågar komma till skott. Kanske det mentala stödet nu finns i ryggen och rågen har fyllts på: Det är något som tidigare har saknats, bland annat på grund av rädsla för att deras tidigare väljare ska fördöma de nödvändiga åtgärderna.
Det gäller att genast agera. Beslut kring huvudlinjerna eller ramarna för strukturella reformer förväntas under regeringens budgetförhandlingar i morgon och på torsdag.

Också på oppositionshåll förefaller det nu – ur regeringens synpunkt – att vara lugnare, vilket också säkert höjer regeringens mod att äntligen agera. Katainen ställde in sig hos Centerns ordförande Juha Sipilä förra veckan och fick någon form av stöd för reformarbetet. Sannfinländarnas Timo Soini konstaterade för sin del i en intervju i Turun Sanomat härom dagen att han absolut vill med i nästa regering, vilket antagligen tar sig uttryck i en konstruktivare och trovärdigare politik också i nuvarande oppositionsposition.
Om dessutom arbetsmarknadsparterna är tillfreds med det som regeringen serverar efter budgetförhandlingarna och lyckas nå en central löneuppgörelse ljusnar det för Finland. Och kanske också för regeringspartierna – på sikt.