Då orden försvinner

När det gäller språken i världen bjuder utvecklingen på en riktig paradox.
Samtidigt som människorna blir allt fler och den samlade massan med information och kommunikation i tryckt eller elektronisk form ökar, så minskar antalet språk.
Det sker i en takt som borde få vem som helst att haja till. En allmän uppskattning är att hälften av jordens över 6 000 språk har dött ut när det här århundradet nått sitt slut. Stämmer den bedömningen betyder det matematiskt att ett språk försvinner varannan vecka.

En räkneövning är ändå vansklig, eftersom det inte finns någon heltäckande uppföljning av språkens tillstånd och då man inte exakt vet hur många de är.
FN-organet Unesco har en behändig interaktiv karta på nätet över de utsatta språken i världen (symptomatiskt nog är den senaste versionen publicerad endast på engelska, franska och spanska). Där listas kring 2 500 hotade språk, av vilka över 1 100 betecknas som mycket utsatta.

Många av de här språken talas av ett mycket litet antal människor. I minsta fall kan det handla om endast ett tiotal personer.
Men att ett språk är litet behöver inte betyda att det är fattigt till sitt innehåll. Det kan vara hur rikt som helst på ord, begrepp och nyanser.
Språken återspeglar de förhållanden de utvecklats i. De kan innehålla en uppsjö med information om omgivningen där de används – ett vetande som kan gå i graven tillsammans med språket.
Med ett språk försvinner således inte endast en del av kulturen i form av berättelser, myter, sagor, ordspråk, sånger och så vidare.

Förlorad kan gå också mer handgriplig kunskap om bland annat naturen, djuren, miljön, hantverket, landskapet, biodiversiteten och historien. Det kan hända att språket är en verklig kunskapskälla till exempel till växterna i naturen och deras användning.
Ett språk kan också innehålla visdom om mänsklig samvaro eller observationer kring förändringarna i miljön – kunskap som vi inte borde ha råd att dumpa.
När ett språk dör förlorar vi en del av det kollektiva minnet, en bit av mänskligt tänkande som samlats i hundratals, kanske tusentals års tid.

Hos oss är det närmast engelskan som står för trycket utifrån. Ändå är varken svenskan, finskan eller något annat av de nordiska statsspråken utrotningshotade.
Tvärtom hör de till de lyckligt lottade tungomålen som används överallt i samhället och som backas upp av både stat, utbildning, näringsliv och marknadskrafter.

Det finns ändå ingen orsak att slå sig för bröstet. Finlands alla tre samespråk hittas på Unesco-listan.
En utarmning av mångfalden sker också närmare oss än vi kanske alltid tänker, nämligen då dialekterna tunnas ut för att slutligen försvinna. Med dem går en mängd ord och begrepp förlorade. Visst är också det en form av språkdöd.

Det finns flera olika orsaker till att ett språk förlorar terräng. Många saknar helt ett skriftspråk och är därför automatiskt i ett underläge.
En del tappar status och överges av den orsaken. Utbildningen har bidragit till att kväsa språk som saknar egna skolor.

Samtidigt har skolorna spelat en avgörande roll för att vitalisera språk som varit på tillbakagång. Som exempel kan nämnas walesiskan, katalanskan och baskiskan som alla börjat återta sin tidigare position.
Den egna skolan är viktig för alla språk och minoriteter som vill överleva. Det gäller också för svenskan i Finland, som inte skulle existera som ett levande språk utan den gedigna utbildningen på svenska.

Den här aspekten har tyvärr inte helt slagit igenom i den ställvis mycket onyanserade debatten hos oss, där många hurtigt och sorglöst efterlyser tvåspråkiga skolor utan att närmare gå in på vad de avser.
I begreppet tvåspråkig skola har hittills blandats allt från ett gemensamt skolcentrum med en svensk och en finsk skola till de redan existerande språkskolorna där undervisning ges på ett annat språk parallellt med finskan.

Språkskolor med svenska som parallellspråk kan grundas redan i dag inom den finska skolsektorn. Det är alltså möjligt att starta den tvåspråkiga skola som många efterlyser utan att rucka på den lag som garanterar en fullständig skolgång på antingen finska eller svenska – en lag som kunde exporteras för att rädda många andra språk i världen.