Vår skurk

Ungefär så brukade man sammanfatta USA:s inställning till de korrupta militärdiktatorerna som man höll under armarna i Latinamerika och andra delar av världen under det kalla kriget.
Något av samma inställning präglar rektionerna på den egyptiska militärens ingripande mot den demokratiskt valda presidenten Mohammed Mursi. 
Visserligen är det olämpligt att avsätta en folkvald president, och visst bör militären lämna makten så fort som möjligt. Men Mursi var ju i händerna på det muslimska brödraskapet, och var på god väg att göra Egypten till en religiös diktatur. Inte fick han fason på ekonomin heller. Och dessutom har ju militären folkets stöd – åtminstone det folk som syns på Tahrirtorget i Kairo och i andra städer.

Vad den del av Egyptens 80 miljoner invånare som inte hörs i de västliga nyhetsmedierna tycker är än så länge inte särskilt intressant, trots att det var den majoriteten som röstade fram både Mursi och det muslimska brödraskapet.
Men det som ser ut, känns och luktar som en militärkupp (Erkki Tuomiojas uttryck) ska helst inte kallas för en militärkupp, tycker både USA och de europeiska ledarna.

Mursi och det muslimska brödraskapet var inte i färd med att bygga upp någon demokrati i västerländsk mening. Egypten var på väg att bli en islamistisk stat, med inskränkta rättigheter för både kvinnor och icke-muslimska grupper. De som till slut störtade Hosni Mubarak, och för en kort tid sedan samlade 22 miljoner namn på kravet att Mursi ska avgå, hade alla orsaker att vara besvikna.
Mubarak störtades när armén drog tillbaka sitt stöd för honom. Sedan leddes Egypten i elva månader av ett militärråd, vilket också väckte starka protester. Nu störtade militären med folkligt stöd den demokratiskt valda presidenten.
I det perspektivet kan en mycket optimistisk analys vara att militärens ingripande kan betyda en omstart för den demokratiska processen.

Men det finns många faktorer som talar för att optimismen saknar grund. Man kan inte tala om demokrati om de ledare som folket fritt väljer kan störtas genom gatudemonstrationer och arméingripande. Det är demokrati under förmyndarskap. Turkiet styrdes länge på det här sättet.
Och Algeriet är ett bra exempel på att jublet över att militären omintetgör ett ovälkommet valresultat mycket fort fastnar i halsen. I början av 1990-talet förhindrade militären en islamsk valseger. Det ledde till mer än tio års strider som krävde 150 000 liv.
Om samma sak händer i Egypten, som på många sätt är en stabiliserande faktor i Mellanöstern, kan följderna för hela regionen bli oöverskådliga.

Det som på kort sikt avgör mycket när det gäller Egyptens framtid är vilken strategi det muslimska brödraskapet väljer. Vill de fortfarande vara en del av en demokratisk process – som visserligen har lagts på is – eller betraktar de den vägen som stängd? Då är den väpnade kampen ett annat alternativ.
Om brödraskapet väljer den strategin kommer militären att sitta kvar väldigt länge. De egyptiska generalerna vet också att ett islamistiskt maktövertagande är ett stort hot mot militärens stora ekonomiska intressen, militärkontrollerad affärsverksamhet kan utgöra upp till 25 procent av Egyptens BNP.

Den stora svårigheten är nu att avveckla militärstyret och samtidigt skapa genuina förutsättningar för en demokratisk utveckling. Demokratin kräver både politiska och ekonomiska reformer, som Mursi var totalt ointresserad av.
Militären kan trygga säkerheten och stabiliteten, med sina metoder. Det betyder en återgång till läget före den arabiska våren.

Har generalerna som stödde Mubarak i trettio år bytt skinn och blivit genuina demokrater? Om det muslimska brödraskapet utvärderar demokratin som samhällsform gör militären säkert motsvarande analys. Generalernas snabba beredskap att störta Mursi tyder på att de redan har kommit till ett svar, att det var bättre förr.