En man och hans parti

Om stödet för Sannfinländarna håller i sig är Timo Soinis möjligheter att bli statsminister efter riksdagsvalet 2015 helt realistiska. Enligt Yle är Sannfinländarna näst störst efter Centern.
Och även om Sannfinländarna inte blir störst och Soini inte blir statsminister har partiet ändå chans till någon av de riktigt tunga ministerposterna, det näst största regeringspartiet brukar ju till exempel ta hand om finansministerportföljen.

Timo Soini stod själv i centrum för förhandsintresset inför partikongressen i Joensuu. I maj meddelade han att han överväger att ställa upp i EU-valet, och att han i så fall väljer Bryssel på heltid om han blir vald. Han lovade ge besked i sitt partikongresstal, och det gjorde han också.
I talet var det lätt för honom att hänvisa till otaliga kontakter från medborgare som vädjade till honom att stanna i Finland. Men det var ganska klart att de vädjandena skulle komma då Sannfinländarna annars hade stått utan sin självklara ledare med ett år kvar till riksdagsvalet.
Soini har själv skapat sitt parti, men han har ännu inte lyckats fostra någon kronprins eller -prinsessa. Nu handlade det inte bara om hans ambitioner för både partiets och sin personliga del utan också om att inte svika förväntningar och förhoppningar, och kanske beröva partiet på en avgörande framgång.

Sannfinländarnas politiska program spikas inte av partimötet, det sker i partistyrelsen och partifullmäktige. Det är betecknande att den politiska debatten, som brukar vara det centrala på andra partikongresser nu fördes i en ganska avslagen stämning på avslutningsdagen, då en stor del av delegaterna redan hade åkt hem.
Det viktigaste var att undvika ultimativa ställningstaganden om både Finlands EU-medlemskap och euron, ett nej till dem skulle isolera Sannfinländarna. 

I det avseendet har partiledningen fria händer, Sannfinländarna säger visserligen nej till nya stödåtgärder till krisländerna, men kräver inte några förändringar av Finlands relationer med EU.
Ingen vet hur eurokrisen har utvecklats fram till riksdagsvalet i Finland, men inget parti kommer att flagga för nya finländska åtaganden i finanskrisen. På sin höjd kommer man att säga att man gör det som krävs för att skydda Finlands intressen.

Det etablerade regeringsmönstret med två stora partier i regeringen och det tredje i opposition rubbades redan i det förra valet då Sannfinländarna tog sin skrällseger.
Hur kan mönstret se ut efter valet 2015? Sannfinländarna är beredda att regera med Centern, och Centern har inte sagt nej. Men det behövs tre partier med klart över 30 mandat för att bilda en majoritetsregering.

Av de fyra mindre partierna i dagens regering är det svårt att tänka sig att SFP, Vänsterförbundet eller De gröna skulle sätta sig i samma regering som Sannfinländarna. Att Finlands mest EU-vänliga parti Samlingspartiet skulle samregera med det mest EU-kritiska partiet är inte heller troligt, låt vara att den finländska parlamentarismen kan producera ideologiskt osannolika koalitioner.
Återstår SDP som den tredje parten, men om partiets valresultat ligger i linje med det som galluparna nu visar är opposition och come back för Eero Heinäluoma på partiledarposten det mest troliga scenariot.

Sannfinländarna har i alla fall tagit ett steg mot regeringsduglighet. Valperioden har också gett tillräcklig parlamentarisk rutin åt riksdagsgruppen så att den kan fungera som en del av ett parlamentariskt regeringsunderlag.
I det avseendet är Sannfinländarna är ett ovanligt missnöjesparti. Att medvetet sikta på regeringsansvar och tona ned tröskelfrågor som kan fungera som hinder för ett samarbete brukar inte höra till den etablerade taktiken i det europeiska politiska landskap där Sannfinländarna är mantalsskrivna.
Om taktiken lyckas kan Soini bli stilbildande.