Pengar är inte allt

De drar som en tornado över länder som inte ens ligger på andra sidan jordklotet. Medelhavet skummar ursinnigt. Grekland, Spanien, Cypern. Stormen viner över städer som varit våra förebilder. Detroit, New York.
I vårt eget land avlöser samarbetsförhandlingar varandra. Enligt Statistikcentralen finns det nu 34 000 fler arbetslösa än för ett år sedan. Rädslan ökar. Mindre pengar i kassan, tunnare biffar på sommargrillen. Men ännu finns det kött. Nya rapporter kommer, nu senast en artikel i Hbl, som utlovade bättre tider från och med hösten.
Skall man våga tro på dem? 

De som levde under 1990-talets recession är kanske mer benägna att avvakta. För dem som växt upp i en tid av ständig ekonomisk tillväxt ter sig den nya situationen minst sagt förvirrande.
Om det inte finns pengar, vad har man då? Ja, vad har man då?
Det är den frågan som aktualiseras när guldet mister sin glans och det ungefär där vi står nu, också i det finländska välfärdssamhället.
För många människor i vårt land har frågan inte blivit aktuell bara för att pengarna oväntat håller på att ta slut. För många handlar det om grundläggande värderingar som går betydligt djupare.
Bland den uppväxande generationen finns det många exempel på unga finländare som valt att skifta ner för att få tid för sådant som de bedömer att faktiskt är viktigare i livet än att skaffa sig mycket pengar. Tid för sina närmaste till exempel. Det går att ordna förutsatt att man samtidigt är beredd att mätta munnen efter matsäcken. För utan pengar ingen mat. Verkligheten är krass.

När Björn Wahlroos uttalar sig kring pengarnas omistliga värde skapar det rubriker. Det förefaller provocerande och strider mot vår värdegrund. Sällan talar gemene man heller högt om hur mycket som finns i lönekuvertet. Ämnet pengar är lite tabubelagt i vårt land.
Den gamla devisen om att kärleken till pengar är roten till allt ont, har i vissa sammanhang förvandlats till en devis om att själva pengarna skulle vara roten till det onda. Så är det inte.
Men genom okontrollerad kärlek till dem, kan man riskera att komma farligt nära girigheten. Den egenskapen har en tendens att frodas, inte enbart inom hungriga storbolag utan också på ställen där rikedom saknas. En medelinkomsttagare kan som bekant vara ohälsosamt fixerad vid de pengar han inte har.

I Grekland ser vi just nu ett skrämmande exempel på hur det kan gå när ett tidigare fattigt samhälle på kort tid får uppleva ett ekonomiskt uppsving, samtidigt som en tidigare värdegrund spelas bort i jakten efter mer pengar.
Under de senaste årtiondena har det inte varit någon skam att bläddra med en stinn öppen börs i det grekiska samhället. I många fall har det snarare varit den högsta markören för en man med makt och myndighet, medan antikens ideal betonade människans unika egenvärde.
Det land där demokratins vagga en gång snickrades, har i dag inte ens råd med statlig mediebevakning för sina egna medborgare. Folket är svältfött på flera plan. Demokratin sviktar rejält. Det finns ett andligt vakuum som snabbt kan komma att fyllas med mindre önskvärda ting. Vi ser tendenserna också i vårt land.

Nej pengarna är inte roten till allt ont. Men kärleken till dem kan i sina sämsta dagar vara det. När föremålet för vår kärlek inte visar sig vara riktigt så trofast som vi trodde, är det dags att söka nya vägar. De kan finnas mycket närmare än vi tror. 
Detroit är den ultimata konkretiserade bilden av ett sönderfallande samhälle i kris. När bilindustrin kraschade förvandlades staden som bekant till en spökstad. Men historien slutar inte här. Den som har vägarna förbi Ekenäs i sommar gör gott i att titta in på Pro Artibus. Där visar videokonstnären Siri Hermansen i sin färska video Land of Freedom, en ny spirande sida av den ödelagda staden som tidigare varit otänkbar.
Vattnet hittar alltid en väg vidare, det har historien också tidigare visat. Men det söker sina egna fåror, inte alltid där vi vill.