Ett år sedan konkursen

VN:s breda artikelsvit om läget ett år efter konkursen i dagens tidning ger tydliga besked: konkursförvaltningen kommer knappast att underhålla den tomma fabriken under ännu en vinter.
Småningom börjar det bli dags att ta itu med frågan om vad som händer med ett övergivet stålverk, och med allt som decennier av järnhantering har lämnat efter sig. Hur avvecklas Koverhar på ett miljövänligt sätt, och vem betalar?

Frågan känns tung i en bygd där järnhanteringen har inneburit försörjning och välstånd i hundratals år. Att försvaret övar på fabriksområdet är en dyster parallell, så blev det också på Jussarö när gruvindustrin som skapade stora förväntningar om ett nytt uppsving för skärgården försvann. 
I sämsta fall står regionen inför ännu en stor industrinedläggning då Fortum aviserar att man överväger att upphöra med verksamheten i kolkraftverket i Ingå. Ska Västnylands landmärken i framtiden utgöras av två stora industrikadaver?

Naturen omkring stålverket mår bättre, det kan åtminstone antecknas på den mycket magra plussidan. Men tungmetaller och andra föroreningar i marken och på havsbottnen kommer att finnas kvar länge ännu. Och de förpliktelser som en miljöbelastare har att minska skador och sanera omgivningen upphör då det inte längre finns något företag att förhandla med. I sista hand faller det på samhället att se till att miljön åtminstone inte är hälsovådlig.
Men då industrin försvinner drabbas inte bara de anställda, hela samhällets ekonomiska bas försvagas. Bortfallet av industrin, vare sig det handlar om Koverhar i Hangö eller Fortums kolkraftverk i Ingå, gör stora hål i kommunernas ekonomi.
Men inte bara där, i ett reportage i mitten av maj kartlades nuläget för FN-Steels lokala fordringsägare, framför allt olika underleverantörer. Ett trettiotal västnyländska företag gick miste om cirka 400 000 euro, och värre än så, många hade skräddarsytt sin verksamhet för att passa den största kunden.
Men läget är inte hopplöst, flera företag har lyckats kompensera bortfallet.

När en stor industri försvinner drabbas hela närsamhället. I Lappvik talar man om hur hela byn har blivit stillsammare, bussen kör förbi och transportbilarna har försvunnit. Och den sociala oron har ökat, polisen kommer oftare, säger ortsbor till VN.
En liknande utveckling – ekonomisk och social avveckling – har skett på tusentals andra orter där den tunga industrin har lagts ned, i Finland, men också i Storbritannien, stålbältets USA, Mellaneuropa, och på riktigt nära håll, som i Pojo eller Virkby.

De statliga stödåtgärderna som riktas till regioner som drabbats av stora strukturomvandlingar underlättar ny företagsverksamhet. Företagsrådgivaren Novago, som administrerar stödet i Raseborgsregionen, kan rapportera att ett fyrtiotal företag för diskussioner om en etablering.
Men det är en långsam process, företag uppstår inte bara för att det finns statliga pengar att få. Etableringarna måste vara långsiktiga och bygga på hållbara analyser av både möjligheter och risker, etableringsstödet är bara en faktor i kalkylerna.
I ett finländskt perspektiv ser man dessutom att FN-Steels konkurs var en etapp i en ekonomisk nedgång som är mycket djupare och långvarigare än man trodde för ett år sedan. I går meddelade Statistikcentralen att arbetslösheten är nästan 11 procent, det är första gången sedan 1999 som arbetslösheten överskrider 10 procent.

Det finns trots allt fortfarande livskraftig och lönsam industri i Västnyland. Till exempel  Delipap i Ekenäs har omfattande investeringsplaner.
Men FN-Steels konkurs, och den hotande nedläggningen av kolkraftverket i Ingå visar att industrins roll i samhällsekonomin också i den här regionen stannar på en permanent lägre nivå. Det är ingen tröst att Västnyland inte är ensamt om det dilemmat.