Klassiskt problem för SFP

Båda spetsade till retoriken många grader över den vanliga artiga umgängestonen under SFP:s debatter, och en liten stund lät det som ett eko av tidigare konfrontationer mellan de olika falangerna och regionerna inom Svenska folkpartiet.
Men konfrontationen handlade mindre om innehållet i de båda strukturreformerna och mera om att Luther ansåg att partiledningen inte lyssnar tillräckligt mycket på fältet.

Michael Luther var inte ensam om sina åsikter, men man kan inte kalla uppgörelsen för en gräsrotsprotest mot en maktfullkomlig partiledning, till det var inläggen som stödde Luther nog för få.
Partiledningen med omvalde ordföranden Carl Haglund i spetsen lovade ändå att bli mera lyhörd, och Ulla-Maj Wideroos valde att mäta sitt förtroende bland de österbottniska delegaterna inför valet av ny ordförande för partiets fullmäktige. Det förtroendet fick hon, enhälligt.

SFP har naturligtvis problem med de båda stora samhällsreformerna. Kommunerna där SFP har en stark ställning, och där den svenska samhällsservicen fungerar hyggligt, är relativt små, och tvingas de gå ihop med stora finskdominerade grannar ligger en marginalisering av det svenska hotande nära.
Att förhindra det här är själva kärnan i SFP:s politiska uppdrag.
Partiledningens försvar mot Luthers kritik var variationer på samma tema: Om SFP inte hade suttit i regeringen hade reformförslagen varit ännu värre. Till partiets förtjänster hör enligt Carl Haglund bland annat att kommuner med minst 20 000 invånare fortfarande ska få ordna en del av sin hälsovård själva. Han framhöll också att reformen kan trygga och kanske till och med stärka vården på svenska – men att det kräver ett aktivt grepp av SFP.

Partiledaren uppmanade de kommunala beslutsfattarna att skapa en kommunstruktur där "man själv är med och fattar beslut om vården."
Han hade kanske kunnat placera en adresslapp på sin uppmaning, till exempel till kommunerna i Västnyland.
Ulla-Maj Wideroos konstaterade som svar på kritiken att man nog kan kräva att SFP går på en annan linje än de övriga regeringspartierna, men att det i så fall betyder att SFP lämnar regeringen. Och det var det ingen på partidagen som krävde.

Partiets klassiska problem när det gäller kommunikationen är att det är svårt att sälja reformerna till ett skeptiskt medlemsfält med argumentet att det hade varit mycket värre utan SFP – hur sant det här än är. Missnöjet som Luther artikulerade visar att det lätt blir en envägskommunikation: ministrar och partiledning berättar vad som har beslutats i regering och ministerutskott, men fältets respons når inte fram.

Överlag är SFP ett mycket lojalt regeringsparti. Vid sidan av missnöjet med de båda reformerna förekom det så gott som ingen kritik alls mot de andra regeringspartierna, där kände SFP inget behov av profilering.
Också när det gällde de omstridda reformerna var omdömena trots allt ganska hovsamma, SFP ställde inte några ultimativa krav att vissa minimivillkor måste uppfyllas.
Över huvud taget ser SFP sig som en enande kraft, när ministrarna och riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander förde en kort diskussion om SFP:s manöverutrymme i sexpartiregeringen var enigheten stor om att partiet kan vara den som söker kompromisser och agerar konstruktivt när det kör ihop sig.
Klassiskt SFP-agerande, med andra ord.

Hoten och hatet mot synliga finlandssvenskar, som upprepades i går, fick förstås SFP att reagera. Hatmejlen fördömdes i många inlägg, och i partidagsresolutionen betonade partiet att det är självklart att minoriteters rättigheter respekteras – det gäller också för samerna. SFP vill motarbeta uppfattningen att partiet bara driver den finlandssvenska minoritetens intressen, och får av allt att döma ett visst gensvar i samiska kretsar.