Konkurrens för Sisu

Från början var budet från Försvarsministeriet att det handlar om vanliga, tunga lastbilar och att upphandlingen måste konkurrensutsättas. Det var innebörden av det svar som försvarsminister Carl Haglund gav på riksdagsledamot Maarit Feldt-Rantas riksdagsspörsmål i februari.
Feldt-Ranta fortsatte att lobba för Sisu, och i april tog processen en ny vändning då arméns materielverk kom till att det i alla fall handlar om militärfordon, som bland annat ska uppfylla vissa Natostandarder.
Carl Haglund lät då upphandlingsprocessen göra en omstart, i och med att det handlar om försvarsmateriel kan affären antingen göras som en försvarsupphandling eller som en direktbeställning.

Men i torsdags kom försvarsförvaltningens kommersiella ledningsgrupp ändå fram till att en direktbeställning är omöjlig, det blir i alla fall en anbudstävlan. Skillnaden gentemot en civil upphandling är att beställaren nu kan lägga större tyngd vid utrustning och kvalitet, priset får en mindre roll.
Försvarsministeriet har läst lagen och konstaterar att en direktupphandling skulle förutsätta att det handlar om material av betydelse för landets centrala säkerhetsintressen, som exempel nämns de mest centrala vapensystemen.
Den principen gör det möjligt för Sverige att utan konkurrens beställa inhemska jaktplan till sitt flygvapen, men enligt Försvarsministeriets experter gäller den inte lastbilar.

Maarit Feldt-Ranta har inte gett upp. Hon säger att Försvarsministeriet är mera intresserat av att motivera varför man inte kan gynna Sisu, i stället för att gräva fram motiveringar som stöder en direktupphandling. Andra EU-länder beställer nog från sin egen industri, säger Maarit Feldt-Ranta, men hon kan inte nämna några exempel.
Tonläget mellan SFP-ministern Haglund och SDP-ledamoten Feldt-Ranta är så tillspetsat att det mest av allt låter som ett gräl mellan regeringen och oppositionen och inte som ett meningsutbyte mellan företrädare för två regeringspartier. Men SFP-politikern Haglund har precis lika stort intresse som SDP-aren Feldt-Ranta att ge ordern åt det västnyländska företaget.
Maarit Feldt-Ranta anser att tjänstemännen har fått för stor roll, och att saken borde avgöras på politisk nivå.

Men det sker ju en politisk prövning när Försvarsministeriet – ministern – till slut bestämmer vem som får leverera lastbilarna. Om beställaren dessutom kan se till annat än priset blir utrymmet för en politisk helhetsbedömning ännu större.
Det kan väl inte vara så att grälet mellan arméns materielverk och Sisu för ett par år sedan fortfarande spelar in, så att det på någon nivå i ministeriet finns ett intresse att försvaga Sisus möjligheter att få en ny beställning?

Varför utgår både Maarit Feldt-Ranta och Sisu självt från att Karisföretagets chanser försämras av öppen konkurrens? Sisu har ju lång erfarenhet av försvarsleveranser, och borde ha de bästa tänkbara förutsättningarna att bygga exakt en sådan lastbil som beställaren vill ha.
Det förtjänar att upprepas att Sisus ställning på marknaden stärks om man tar hem en konkurrensutsatt försvarsorder. 
Om Sisus enda chans att få beställningen är att man inte behöver konkurrera är ju det det samma som att säga att det finns bättre produkter på marknaden. Men försvaret ska väl få bilar av så hög kvalitet som möjligt för de trettio miljoner euro som staten satsar.

Sisus vd Timo Korhonen säger till VN att det är ytterst ovanligt att ett lands försvar beställer fordon av utländska tillverkare.
Helt unikt är det ändå inte, finländska Patria tog hem en order om pansarfordon för det svenska försvaret i konkurrens med svenska BAE Systems Hägglund. Upphandlingen överklagades i länsrätten i Stockholm, och den måste göras om, med samma resultat.
Fri konkurrens gav ett finländskt företag en order värd över 300 miljoner euro.