Nöjda gröna

Den gröna partikongressen blev något av en mellanstation där partiet kunde lätta på trycket som har uppstått i sexpartiregeringen.
Både den återvalde partiordföranden Ville Niinistö och minister Heidi Hautala kritiserade regeringens arbetssätt, men de var inte ens i närheten av något som kunde uppfattas som en omvärdering av De grönas regeringsmedverkan.
De grönas insats i regeringen fick idel lovord, partiledaren menade att De gröna redan har uppnått en stor del av de mål man hade när regeringssamarbetet inleddes.

Det finns inte heller någon knäckfråga inom synhåll som kunde tvinga partiet att gå i opposition.
Ville Niinistö valde att rikta de tyngsta salvorna mot Finlands näringsliv EK, som enligt honom bromsar utvecklingen mot en renare teknologi.
Heidi Hautala förundrade sig över att regeringen inte kan komma överens om stora samhällsfrågor, till exempel höjningen av pensionsåldern, trots att både SDP, som står nära fackföreningsrörelsen, och Samlingspartiet, som är lyhört gentemot näringslivet, sitter vid samma bord.
Men frågan besvarar ju sig själv, facket och näringslivet är inte överens, och regeringen kör inte över dem. 

De gröna är mycket nöjda med sin roll som regeringsparti. Partiet har dragit samma slutsatser som de senaste decenniernas mesta regeringsparti SFP, att man kanske inte får igenom alla sina krav och målsättningar i regeringen, men man får ändå mycket mera uträttat där än om man sitter i opposition.
Det finns också en annan likhet mellan De gröna och SFP. Ingetdera partiet har något överdrivet starkt ideologiskt fäste. SFP är ett icke-socialistiskt allmänparti där svenskans ställning är det sammanhållande kittet. I en politisk kultur där politiken drivs av blocköverskridande koalitioner är det här en position som hittills inte har uteslutit någon samarbetspartner.
Det samma kan sägas om De gröna, gröna värden står i centrum, och om ett regeringsprogram inte står i strid med dem kan man medverka i de flesta koalitioner.
Ytterligare en gemensam faktor är att det både för SFP och De gröna skulle vara näst intill omöjligt att sitta i samma regering som Sannfinländarna.

De gröna kom in i politiken som en alternativrörelse som bland annat satsade på verksamhetsformer som skiljer sig från etablerat partiarbete. En del av dem finns fortfarande kvar, bland annat begränsningen av partiordförandens mandatperioder. Nu utreder man en annan förändring av partiledarskapet, partimötet sade ja till att undersöka om man kan övergå till ett system med två ordförande.
Den modellen tillämpas i Sverige, där Miljöpartiets ordförande dessutom kallas språkrör och inte ordförande.
Fördelen med en partiledarduo är att man kan dela på arbetsbördan. Nackdelen är att modellen kan skärpa fraktionsstriderna inom partiet då båda sidor kan ha en egen ordförande. Så fungerade ju Finlands kommunistiska parti i många år, men ingen kan påstå att modellen var lyckad.

Det är länge sedan det har tagits några seriösa initiativ för att liberalisera Finlands alkoholpolitik, den rådande trenden går i motsatt riktning.
Men här går De gröna mot strömmen, partimötet ville att det ska vara möjligt att köpa med sig vin och öl från restauranger, vidare borde små ölbryggerier få samma rätt att saluföra sina varor som bärvinstillverkarna har.

Alkos försäljningsmonopol kommer inte att rubbas. Om restaurangerna får idka minutförsäljning finns det inga argument för att förbjuda livsmedelsbutikerna att göra samma sak.
Men då försäljningsmonopolet ändå har brutits för bärvinstillverkarnas del finns det ingen orsak att inte ge ölbryggerierna samma rätt.